Qatar lägger fram stegplan för uppgörelse mellan USA och Iran, amerikanskt blockadlyft och frysta tillgångar mot FN-inspektioner av bombade anläggningar

Bilder

×

Vessels in the strait of Hormuz. Under the Qatari proposal, Iran would open the waterway on the second day of the deal being implemented. Photograph: Reuters theguardian.com

Midterms: how the blue wave took Congress, in three minutes – video theguardian.com

A billboard bearing the message ‘we will kill Trump’ in Tehran. Photograph: Morteza Nikoubazl/NurPhoto/Shutterstock Shutterstock

‹ ›

Qatar har lagt fram en detaljerad plan för både Washington och Teheran: USA skulle omedelbart häva sin sjöblockad mot Iran och frisläppa en del av de åtta miljarder dollar som är frysta, och Iran skulle i gengäld släppa in FN:s kärninspektörer till de bombade kärnanläggningarna — för att på implementationens andra dag öppna Hormuzsundet, via en rutt som redan förhandlats med Oman och gemensamt anmälts till Internationella sjöfartsorganisationen.

Inspektörerna skulle besöka de anläggningar där Irans lager av höganrikat uran förvaras. Enligt förslaget krävs inte att landet förbinder sig att flytta lagret ur landet; utspädning av uraninnehållet är ett av flera alternativ på bordet. Arrangemanget bygger på den överenskommelse som nåddes i Kairo i september 2025 och sedan övergavs, och vars upprop innehöll en återbyggnadsfond på 300 miljarder dollar som aldrig tydligt finansierades. Irans ytterligare förkrav — ett slut på kriget i Libanon, tillbakadragande av amerikanska styrkor från den iranska kusten, ett åtagande om att häva vissa sanktioner och krigsskadestånd — har gjort sekvenseringen av åtagandena till kärnan i medlingen. Omans utrikesminister Badr Albusaidi hanterar förvaltningen av sundet, där Omans långsiktiga förslag, i överensstämmelse med havsrätten, skulle ta ut avgifter av rederierna endast för tjänster, inte i form av tullar.

Klausulen om inspektioner stöter på ett förtroendeproblem. Iran säger sig ha tappat förtroendet för Rafael Grossi, chef för Internationella atomenergiorganet, med argumentet att han underlät att kritisera USA för bombningen av de kärnanläggningar han skulle vara tillhörig att skydda, och landet fruktar att material som samlas in av inspektörerna skulle överlämnas till amerikanerna och israelerna som riktmärkesdata. På amerikanska sidan har vicepresidenten JD Vance sagt att själva kriget — inte bara dess kostnad för konsumenterna — var avgörande för republikanernas röstmarginal i mellantiden, vilket enligt the Guardian har försvagat trovärdigheten i Trumps hot inom Iran. Presidenten väger fortfarande ett ytterligare angrepp mot kärnanläggningarna.

Det är värt att notera vilka incitament som egentligen styr spelarna här. Qatar, en monarki som samtidigt är värd för en amerikansk bas, agerar som mellledare eftersom stabilitet i Persiska viken gagnar dess egen export — inte av idealism. Oman, som länge drivit en förvaltningsmodell för sundet utan tullar, har ett direkt ekonomiskt intresse av fri sjöfart. Och Washingtons plötsliga intresse för uppgörelsen sammanfaller med valutgången: kriget blev en valförlust, och plötsligt är diplomatin viktigare än bombplanen. För Europas del är bilden bekant — amerikanska krigsdrifter i regionen slår undan fötterna under energipriser och handelsleder som Europa bär kostnaden för, medan förhandlingarna förs över våra huvuden.

I Teheran lyder budskapet på en skylt just nu: "vi dödar Trump".