Före detta polis i New York åtalas för mord på löpare i Brooklyn

En tidigare polis i New York är nu åtalad för mordet på en lökerska i Brooklyn. Sayed Mohassib, 27 år, åtalades i lördags för mord i andra graden, förstörelse av bevis och olagligt vapeninnehav, i samband med den 30 oktober utförda attacken mot Katie Suarez, en 28-årig banktjänsteman som tränade inför ett kommande lopp.

Suarez följde sin vanliga löprunda längs Shore Parkway Greenway nära sitt hem när hon överfallits. Klockan 19.56 berättade hon för sin far i telefon att hon var en halv engelsk mil från mötesplatsen. När hon aldrig dök upp gick han och letade och fann henne medvetslös under ett träd klockan 20.16. Hon förklarades hjärndöd och hölls i liv uppehållande behandling så att hennes organ kunde doneras; hon avled tre dagar senare.

Det som gör fallet till mer än en enskild tragedi är Mohassibs väg genom stadens institutioner — en väg som är fullt dokumenterad och som pekar på ett system som gång på gång valde att skjuta problemet vidare i stället för att ta ansvar. Enligt New York Post arbetade han som assistent inom skolväsendet, anställdes vid polisen 2022 och stannade i ungefär sex veckor innan han lämnade för att värva sig till marinkåren. Försvarsmakten hemskickade honom efter att ha bedömt honom psykologiskt olämplig för tjänst. Polisen vägrade ta honom tillbaka. Utbildningsförvaltningen däremot placerade honom åter vid PS 200 i Bensonhurst — en grundskola några kvarter från den strandpromenad där Suarez mördades. Vid gripandet var han fortfarande anställd där som skolassistent.

Mönstret är bekant för den som granskar offentliga verksamheter: ingen enskild institution behövde bära kostnaden för ett felaktigt beslut. Polisen kunde avstå från återanställning, försvaret kunde avskeda, och skolväsendet — som saknar konkurrenter och vars misslyckanden aldrig hotar dess finansiering — tog emot honom utan vidare. En privat arbetsgivare som svarar med sitt eget ansvar hade aldrig kunnat hantera en sådan kedja av varningsignalera utan konsekvenser. Den offentliga förvaltningen kan, eftersom risken alltid betalas av någon annan: i det här fallet av en 28-årig kvinna på en löprunda.

Utredarna spårade Mohassib genom övervakningsfilmer som enligt åtalet visar honom lämna parken vid tidpunkten för attacken. Han uppgav för förhörarna att han inte minns något av händelsen, men att han vaknade blodig med en kniv i handen, enligt poliskällor till New York Post. Polisen tror att han gömde vapnet i soporna, som kördes till en soptipp på Staten Island och därefter till en deponi i New Jersey. Båda gick på Brooklyn College under samma år som Suarez; om de kände varandra har inte kunnat fastställas, och polisen bedömer att attacken var slumpmässig.

Efter mordet fortsatte Mohassib att gå till jobbet på skolan. Kollegor blev så oroliga för hans oförutsägbbara beteende och otydliga tal att de kontaktade polisen — men enligt Post var det inte de anmälningarna som ledde utredarna till honom. Ännu en institution som noterade faran och ändå ingrep först när skadan redan var skedd.

För en svensk läsare känner mönstret igen sig. Även här hemma skjuter förvaltningar ansvar mellan sig, och den som vägrar ta emot en problematisk person riskerar att själv få skulden, medan den som släpper honom vidare aldrig ställs till svars. Fallet i Brooklyn är extrema, men mekanismen är allmän: när ingen institution äger sitt beslut, betalar allmänheten priset.