USA:s politiska system är extremt oförutsägbart

Dagen efter att amerikanerna givit demokraterna kontrollen över båda kamrarna i kongressen levererade tyske förbundskanslern Friedrich Merz Budweisers bud från Berlin: "Rent ut sagt har Trump styrt ganska mycket utan kongress de senaste två åren. Varför skulle det förändras nu?"

Merz talade några timmar efter räkenskapen, och hans poäng nådde längre än den smickran den utgav sig för att vara. Mellanvalet — en bitter uppgörelse med ett presidentval som startade krig med Iran, såg bensin- och matpriser stiga och skakade allierade från Seoul till Ottawa — återställde inte förtroendet för Amerika. Det blottade maskineriet under ytan. Ian Bremmer på Eurasia Group sammanfattade den fråga som allierade huvudstäder egentligen ställer sig: "Från allierade länders sida handlar det inte om om Amerika är tillbaka. Det handlar om tillbaka till vad — och hur länge?"

Associated Press intervjuade människor världen över i dagarna efter omröstningen, och svaren bildar ett mönster. Joe Reeve, en 29-årig grundare av nystartade företag i London med ukrainsk hustru, sade: "Det alla har lärt sig är att Amerikas system verkligen tillåter dessa vilda svängar. Vi vet nu alla att Amerika kan vända på en femöring och spotta oss i ansiktet." Kim So-jung, kontorsanställd i Yongin i Sydkorea, konstaterade att ett val "inte återställer något" — "Vi måste se vad de faktiskt gör." I Yogyakarta i Indonesien formulerade Aditya Surya provet ännu preciserare: huruvida demokraterna kan rulla tillbaka tullarna.

Ungefär 77 miljoner amerikaner röstade in Trump i hans andra mandatperiod; en majoritet av dem som deltog två år senare röstade för att tygla honom. Utländska iakttagare har noterat att båda sakerna gäller samtidigt och att det inte finns någon mekanism som garanterar vilken av dem som segrar 2028. Jen Gerson, redaktör för ReadtheLine.ca, sade att presidentens grepp om makten över två mandatperioder "är — och bör förbli — en varningssignal för Kanada och för alla Amerikas allierade."

Trump själv visade inga tecken på reträtt. Fredagen efter valet befordrade han Stephen Miller, arkitekten bakom hans hårda invandrarpolitik, till stabschef. Samma vecka trädde administrationen på justitiedepartementet att åtala demokrater som den betecknar som "utpressare" — ett styrelseskick som inte går att skilja från det väljarna just förkastat, nu med en lame duck-... nej, med en avgående presidents kalendarium.

För regeringar i Berlin, Tokyo och Abu Dhabi som för närvarande förhandlar med Washington — om handel, om Ukraina, om Iran — är kalkylen enkel. Varje amerikanskt åtagande har nu en tvåårig utgångsdag, och varje avtal som sluts före nästa val kan återupptas av det som följer efter det. Merz har redan räknat in detta i sina beräkningar. De övriga gör detsamma i tysthet: att allierade sprider sina risker är inte otacksamhet, det är det förnuftiga svaret på en partner som kan vända på en femöring när som helst.

Ur europeisk synvinkel är lärdomen inte att Amerika "är tillbaka" utan att det aldrig gick någonstans — och att Europa därför måste sluta bygga sin säkerhet på löften från Washington. Vare sig det gäller energiförsörjning, handel eller försvar är den enda hållbara strategin att europeiska länder bär sina egna kostnader och fattar sina egna beslut, i stället för att varje mandatperiod i Vita huset ska få ställa om hela kontinentens politik.