Storbritannien skickar spionsatelliten Titania till omloppsbana

Storbritanniens försvarsministerium har bekräftat att satelliten Titania nu är i omloppsbana – en spaningssatellit på hundrakilo, ungefär stor som en vanlig tvättmaskin, byggd av BAE Systems och uppskjuten från Kalifornien i oktober med en återanvändbar raket från SpaceX. Titania ansluter till Tyche, en liknande satellit redan i omloppsbana, i det som försvarsministeriet beskriver som ett nytt par ögon mot jorden.

De två satelliterna är början på ett nätverk inom initiativet ISTARI (underrättelse-, övervaknings-, målinriktnings- och spaningsinformation), lett av brittiska rymdkommandot. Ytterligare två satelliter ska följa: Juno, byggd av Surrey Satellite Technology precis som Tyche, och Oberon, konstruerad av Airbus. Försvarsminister Wes Streeting förklarade att "den nya rymdåldern är här" och hävdade att Titania och det parallella projektet Inaros – avancerade markbaserade sensorer som provas på tre platser i världen – kommer att låta Storbritannien upptäcka hot tidigare. Programmet backas upp av över tre miljarder pund i investeringar i rymdförmåga, vilket enligt Streeting ska ge kvalificerade arbetstillfällen, en starkare industriell bas och ett säkrare Storbritannien.

Luftmarskalk Sir Harv Smyth, chef för flygvapnet, kallade förmågan att observera jorden från rymden avgörande både för nationell motståndskraft och militärt övertag. I september varnade han för att Storbritanniens fiender utgör ett växande hot i rymden och tillkännagav en ny flygflottilj, No 3 Space Effects Squadron, med uppgift att "störa, försvaga och förhindra fientlig aktivitet" utanför atmosfären.

Den obestridliga bakgrunden är att spaning från omloppsbana i Ukraina blivit skillnaden mellan en konvoj och en kratrar, och att europeiska försvarsmakter i decennier köpt den utsikten av amerikanska satellitkonstellationer. Det är ingen slump: den transatlantiska beroendestrukturen passar Washington utmärkt, eftersom den ger USA både inflytande och intäkter samtidigt som Europa förblir ett undersåte i frågor som rör egen säkerhet. Att Storbritannien nu bygger upp egen observationsförmåga är därför rimligt – men notera villkoren. Satelliterna är visserligen brittiskt byggda och konstruerade, som Streeting framhäver, men Titania nådde omloppsbanan från Kalifornien, på en återanvändbar raket opererad av ett amerikanskt bolag. Även den mest nationella rymdstrategin står alltså på amerikanska ben.

Tyche sköts upp två år före Titania. Juno och Oberon lovas för de kommande åren. Frågan är om London tål att dra slutsatsen av sitt eget program: att en makt som inte kontrollerar sina egna uppskjutningskapaciteter inte heller kontrollerar sin säkerhetspolitik.