Svensk kvinna nekas utredning för ADHD, psykiatrin hävdar att hon fungerar för bra, systemet väntar på kollaps då tidig insats är kostsam

Bilder

dn.se

I journalen står att Johanna inte beviljas adhd-utredning ”pga ingen funktionsnedsättning”. Foto: Daniel Costantini Foto: Daniel Costantini

”Kan andra göra någonting tidigare – på skolor och arbetsplatser, för att hjälpa familjer – så att inte allt hamnar på psykiatrin? Det tror jag har potential”, säger professor Sven Bölte. Foto: Karmen Karabinova Foto: Karmen Karabinova

Johanna, en svensk kvinna som bor med sin man i ett litet grönt hus fullt av djur – kaniner, en katt, ökenråttor och en papegoja – bad barn- och vuxenpsykiatin om en ADHD-utredning. Hon fick nej. Anledningen, rapporterar Dagens Nyheter, var att hon fungerar för bra.

Sveriges psykiatriska system ransonerar utredningar efter synligt sammanbrott. Den person som kompenserar – som släpar sig igenom skolan och vardagen, håller fasaden ihop, sköter djuren och hushållet – får ingen diagnos, och därmed inget stöd, just för att hennes hantering är effektiv. Tröskeln är inte ett kliniskt ställningstagande om ADHD föreligger; den är ett prioriteringsverktyg för knappa utredningsresurser, och familjen betalar mellanskillnaden tills kompensationen till slut går sönder.

Avslaget har en kuslig inre logik. En utredning kostar regionen pengar; den obehandlade men fungerande patienten kostar ingenting, åtminstone tills hon slutar fungera – och i det läget möter systemet henne med krisingripanden som kostar betydligt mer än själva utredningen hade gjort. Kriteriet om synligt misslyckande urartar urvalet till att träffa in vid sämsta möjliga tidpunkt: inte när behandling kunde förebygga sammanbrottet, utan först efter att sammanbrottet redan är dokumenterat.

Det är en klassisk fallgrop för offentlig verksamhet: kostnaden för att neka ligger inte hos regionen utan hos patienten, som saknar något att sälja med. En privat aktör som fick betala konsekvenserna av sina egna avslag skulle ha starkare incitament att utreda i tid. När beslutsfattaren och den som bär kostnaden skiljs åt blir förseningen en subvention från den sjuke till budgeten.

Företrädare för patienter och kliniker har länge varnat för att flickor och kvinnor med ADHD missas systematiskt, eftersom deras symtom yttrar sig som ångest, utmattning och överpresterande i stället för störande beteende – den störande pojken remitteras, den utmattade duktiga flickan får höra att hon mår fint. Johannas fall är mönstret i miniatyr: hennes fungerande är själva symtomet, och systemet läser det som bevis mot diagnos.

Regionens psykiatri bestrider inte att hon har det svårt, uppger Dagens Nyheter – den bestrider bara att hon har det svårt nog.