Svenska byrån Snask föreläser på kreativa festivalen Dysarium i Lviv

Omkring 5 000 människor samlades i västukrainska Lviv för kreativa festivalen Dysarium – femtiosjunde månaden in i kriget. Bland talarna fanns Freddie Öst och Erik Kockum från den svenska byrån Snask, som höll exakt samma föreläsning de skulle ha hållit på en branschevenemang i Stockholm eller på konferensen OFFF i Barcelona.

De två hade funderat på att anpassa materialet till omständigheterna. De valde att inte göra det. På scenen visade de överkryssade bilder av Putin och Trump. Efteråt berättade en ukrainsk textförfattare för dem att man måste få skratta mitt i sorgen, återger Öst i en intervju med branschtidningen Resume. Publiken, säger han, var engagerad och hungrig efter att uppleva något.

Snasks ukrainska kontaktnät består av fotografer, textförfattare och programmerare som har arbetat vidare genom hela kriget. När flyglarmen ljuder tar de sig till skyddsrummen – ibland i femton timmar, ibland några minuter – för att sedan återvända till skrivbordet. Kockum beskriver landet som två parallella världar, där vardagen och det allvarliga finns samtidigt. Arbetstillfällena har minskat och varorna blivit dyrbarare, konstaterar han, samtidigt som Ukraina trots allt arrangerar en av Europas största kreativa konferenser. Ofta, säger han, kändes festivalen som vilken festival som helst.

På festivalområdet stod rader av monter där den ukrainska militären demonstrerade högteknologiska drönare och vapensystem i syfte att värva soldater. Under besöket läste paret också igenom en förteckning över ukrainare som tagit värvning vid fronten – flera av dem personer de samarbetat med i tidigare produktioner. Alla i Ukraina berörs på personlig nivå, säger Öst: alla har förlorat någon närstående, känner någon som försvunnit, eller har en gammal kollega vars öde de inte känner till.

Det är frestande att läsa historien som ett ode till branschens värdighet – kreativitetet lever vidare trots allt. Men det intressanta är något annat: hur en ekonomi och ett yrkesliv fortsätter fungera under ett riktigt krig, helt utan trygghetsnät i den mening vi tar för given i Folkhemmet. Ukrainska kreatörer går i skyddsrum och återvänder sedan till kunduppdrag. Beställarna – företag som Klarna – betalar fortfarande, och det är i slutändan detta som bär upp yrket, inte några institutionella buffertar. Kostnaden för kriget bärs av individerna själva, och beteendet anpassas därefter: färre uppdrag, högre priser, arbetet fortsätter.

Militärens närvaro på festivalen förtjänar också en stund eftertanke. Att en stat värvar soldater genom att ställa ut drönare på ett kulturevenemang är en påminnelse om hur kriget har suddat gränsen mellan kultur ochTotalförsvar – något som Sverige med sitt nyligen återupprättade totalförsvarsmaktsystem börjar känna igen, om än på långt avstånd.

När Öst och Kockum berättade att de skulle resa vidare till Polen och österut över gränsen med bil, klev deras tidigare produktionskollega Vitalic Molchanov – som arbetat med dem i kampanjer för Klarna – i sin bil i Kyiv och körde över femhundra kilometer för att möta dem. En smått hantverksmässig detalj, men kanske den mest talande: kriget förändrar villkoren, men inte vilja eller lyhördhet – eller vänskapen mellan människor som delat arbetsrum.