Asien

Ung man förlorade båda armarna i Indiens textilåtervinning för västs gamla kläder

Panipat är en av världens största återvinningsstäder med tusen ton begagnade plagg varje år, aktivist uppskattar att minst en arbetare förlorar en lem per dag medan H&M Home och Ikea säljer heminredning av trasorna

Bilder

A worker operates a cylinder carding machine, which separates, cleans and blends fibres, at a factory in Panipat, one of the world’s largest textile recycling hubs A worker operates a cylinder carding machine, which separates, cleans and blends fibres, at a factory in Panipat, one of the world’s largest textile recycling hubs theguardian.com
Suraj Kumar: ‘I wish I had died rather than lost both my arms’ Suraj Kumar: ‘I wish I had died rather than lost both my arms’ theguardian.com
A worker among piles of secondhand clothing at a warehouse in Panipat A worker among piles of secondhand clothing at a warehouse in Panipat theguardian.com
Workers process shredded textiles into yarn at a factory in Panipat: the city’s 20,000 factories employ about 300,000 people Workers process shredded textiles into yarn at a factory in Panipat: the city’s 20,000 factories employ about 300,000 people theguardian.com
A man operates a cylinder carding machine. Injuries are common in Panipat’s factories because machinery often lacks the necessary safety mechanisms A man operates a cylinder carding machine. Injuries are common in Panipat’s factories because machinery often lacks the necessary safety mechanisms theguardian.com

Suraj Kumar, 19 år, reste från Västbengalen till Panipat, en industristad i den nordindiska delstaten Haryana, för att mata uttjänta kläder i krossmaskiner – arbete han hoppades skulle låta honom skicka pengar hem till sina föräldrar. I slutet av augusti drog en elström honom in i mekanismen. Båda hans armar krossades. "Jag önskar att jag hade dött i stället för att förlora båda armarna", säger han till Guardian. Han är enda barnet och fruktar nu att bli en ekonomisk börda för de föräldrar han skulle försörja.

Panipat är ett av världens största centrum för textilåtervinning. Enligt uppskattningar bearbetas där mer än en miljon ton begagnade kläder varje år – plagg som kastats i USA, Kanada och Europa, rivna till fibrer, spunna till garn och gjorda till färdiga heminredningsprodukter som säljs av varumärken som H&M Home, Ikea, Primark, Tesco och Walmart. Omkring 20 000 fabriker sysselsätter ungefär 300 000 människor.

Den lokala kostnaden för västerlänningarnas "cirkulära mode" räknas i lemmar. Ramesh Chaudhary, en miljöaktivist som i fem år har följt skadorna i Panipat genom ett nätverk av arbetsförmedlare, uppskattar att minst en arbetare förlorar en lem varje dag – som mest fem på vissa dagar, och inte alla fall når honom. Under en vecka i augusti följde Guardian rapporter från elva privata och två statliga sjukhus i staden och räknade sex textilarbetare med allvarliga lemskador: två förlorade en arm, en man båda armarna, en en hand, en ett ben och en sina fingrar.

Mekaniken bakom är osentimental. Maskinerna saknar ofta säkerhetsanordningar, och att stänga av strömmen till en spinnmaskin stoppar den inte omedelbart – i det ögonblick den stannar är en fastklämd arbetare redan för alltid skadad. Vid talrika besök i spinnerier och fabriker såg Guardian ingen som bar skyddsutrustning, och ingen av de tillfrågade arbetarna uppgav att de fått säkerhetsutbildning. Indiens fabrikslag från 1948 ålägger fabriksägarna att skydda arbetarnas hälsa och säkerhet – en skyldighet som på papperet finns men som i praktiken inte verkställs.

Här framträder incitamentsstrukturen med all önskvärd tydlighet. De europeiska reglerna styr vad som får exporteras som avfall, men inte ett ord i dem reglerar vad som händer med händerna som bearbetar det. Kostnaden externaliseras systematiskt: den europeiska konsumentens samvete kvitteras ut vid kassan, medan den faktiska risken bärs av en nittioårig fabrikslag och ett slags arbetskraft som saknar varje skyddsnät. Varumärken som Ikea och H&M kan deklarera hållbarhetsmål i årsredovisningarna – ingen av dem bär kostnaden för den lem som går förlorad per dag i Panipat. Det är inte en avvikelse från systemet. Det är systemet, fungerande exakt så som dess ekonomiska incitament dikterar.

Kläderna anländer till Panipat lastade med västerländska konsumenters moraliska överskott – känslan av att ett plaggs andra liv upphäver dess första. Den känslan kostar ingenting. Det gör armarna.