Polarvirveln kollapsar ovanligt tidigt i november

Meteorologerna följer just nu en ovanligt tidig störning av polarvirveln — det bälte av iskall luft som snurrar högt över Arktis. Forskare har redan i november observerat tecken på att virveln håller på att brytas samman, månader innan sådana händelser brukar inträffa. Professor Andrew Charlton-Perez vid University of Reading konstaterar i en publicerad kommentar att en plötslig stratosfärisk uppvärmning så här tidigt på säsongen aldrig tidigare registrerats i de moderna meteorologiska arkiven.

Tidpunkten är avgörande för hur mekanismen fungerar. Polarvirveln brukar förstärkas under hösten, nå sin topp kring januari och därefter försvagas mot vinterslutet. De större sammanbrott som låter arktisk luft strömma söderut mot Europa, Nordamerika och Asien inträffar normalt mellan januari och mars. När virveln försvagas eller förskjuts kan strålvindarna förvrängas, vilket öppnar en väg för kall luft ner till mellanbreddgraderna — inklusive Skandinavien, Brittiska öarna, Tyskland och Polen.

Trots att störningen är bekräftad är prognosen höljd i osäkerhet. Effekterna av en stratosfärisk uppvärmning kan ta flera veckor att nå nedre atmosfären, och vädret vid marknivå beror till sist på var hög- och lågtryckssystemen befinner sig när störningen anländer. Euronews rapporterar att forskarna också undersöker om en stark El Niño som håller på att utvecklas i Stilla havet — vilken förändrar atmosfärisk cirkulation i hela världen — bidrar till störningen.

Klimatförändringarna har tagits upp som en möjlig påverkan på de bakomliggande atmosfäriska processerna, men något direkt samband med just denna tidiga störning har inte fastställts. Det är en värd att notera: rapporteringen tenderar ofta att koppla ihop varje ovanligt väderfenomen med klimatförändringarna innan forskningen hunnit ikapp. Här har forskarna själva varit tydliga med att bevisen ännu saknas — en ärlighet som inte alltid präglar den offentliga samhällsdebatten, där varje kallvinter och varje snöstorm snabbt görs till bevis för något.

Hur det sedan går får de kommande veckorna utvisa. Antingen slår virvelns novemberupplopp ut i en kall vinter vid marknivå, eller också stannar dramat där det mesta av atmosfärens teater utspelar sig — långt ovanför någon värmetermostat.

Sammanfattningsvis: virveln nådde sin topp sent och kollapsade tidigt. Om den europeiska vintern märker något är fortfarande en fråga om trycksystem som ännu inte har bildats. Meteorologerna har all anledning att vara försiktiga — och historien om väderprognoser ger goda skäl att ta även deras försiktighet på allvar. Det som sägs med säkerhet i dag kan i morgon visa sig vara en av atmosfärens många överraskningar.