Simon Jenkins: Westminsterrenoveringen kan kosta 40 miljarder pund och ta 61 år medan Notre-Dame byggdes upp på fem år under budget

Notre-Dame i Paris restaurerades på fem år, under budget, för knappt en miljard euro i donerade medel. Reparationen av Westminsterpalatset i London kommer enligt det senaste parlamentariska utskottet att kosta upp till 40 miljarder pund och pågå i upp till 61 år. Simon Jenkins, som skriver i Guardian, menar att skillnaden inte ligger i murverket.

Skillnaden ligger i vem som kan vägra betala. Notre-Dame byggdes upp av en privat stiftelse, finansierad av givare som kunde sluta ge pengar i samma stund som arbetet besvikna dem; någon ägde därför både tidplanen och kostnaden. I Westminster är det samma människor som beställer reparationerna, röstar igenom budgeten och dessutom bor kvar i byggnaden — ett arrangemang som, som Jenkins konstaterar, ännu inte har producerat en enda tidsfrist.

Kostnadsuppskattningarna har bara rört sig i en riktning. På 2000-talet rapporterades palatsets källare innehålla rörledningar och elkablar så förfallna att de skulle ge upp inom fem till tio år. Deloitte, anlitat för att undersöka fastigheten, redovisade sina fynd 2014: palatset borde bli en byggarbetsplats i sex till 32 år, till en kostnad av 3,5 till 5,7 miljarder pund, beroende på hur långt och hur länge de två kamrarna skulle flytta ut. Det parlamentariska utskottet prissätter nu jobbet till upp till 40 miljarder pund och 11 till 61 år. Big Ben har redan restaurerats, för 80 miljoner pund, och palatset fick ett nytt tak för lika mycket. En artikel av Rupa Huq listar vad resten av byggnaden rymmer: asbest och möss.

Geoffrey Clifton-Brown, ordförande i public accounts committee, uppmanar ledamöterna att äntligen rösta om fas ett, och varnar för en situation i stil med Notre-Dame-branden om de inte gör det — vilket, som just Notre-Dame visade, är ungefär vad som krävs för att få till en femårig restaurering. Även med den omröstningen kommer beslutet om fas två, själva bygget, inte tidigare än 2030. Jenkins tvivlar i sin tur på att byggnaden förtjänar vördnaden: underhusets kammare används knappt tre dagar i veckan och är fullsatt endast vid premiärministerns frågestund, och varje partiledare som försökt flytta onsdagsteatern har backat — för det är det enda som fyller salen. Varje regering har tillträtt med löften om att reformera överhuset; de ärftliga pärerna har försvunnit, biskoparna finns kvar.

Det är en läxa som borde väcka visst obehag även i Sverige, där staten och kommunerna äger och förvaltar enorma fastighetsbestånd utan några som helst krav på tidsplaner eller kostnadskontroll — se bara på utbyggnaden av tunnelbanan i Stockholm eller ringvägarna i Göteborg. När beställaren, betalaren och hyresgästen är samma politiska organ finns ingen som helst drivkraft att hålla schemat. Elkablarna i Westminsterkällaren bedömdes på 2000-talet vara fem till tio år från haveri. Omröstningen om att påbörja arbetet är planerad till 2030.