Sri lankisk man nekas sju miljoner pund av brittiska inrikesministeriet
Hävdade att psykiatrisk skada efter tid i migrationsförvar gjort honom oförmögen att arbeta eller lämna hemmet utan sällskap, privatdetektiver filmade honom på gokartbana gym och som matbud medan den påstådda volontärvårdaren visade sig vara hans partner sedan tolv år, domaren kallar målets tolv år av domstolstid och skattemedel skandalösa
Bilder
(Getty Images)
Getty Images
En srilankisk man som krävde över sju miljoner pund av brittiska inrikesdepartementet för skador han påstod sig ha dragit på sig i häkte för asylärenden har avslöjats – bland annat genom en video från en gokartbana. Domare Mansfield fastslog i förra veckan att Vengadeswara Raw Gopalakrishnan medvetet hittat på sina påståenden om psykiatriska men, som enligt stämningsansökan skulle ha gjort honom oförmögen att arbeta eller röra sig utanför hemmet utan sällskap.
Gopalakrishnan kom till Storbritannien 2010, stannade kvar efter att sitt studentvisum gick ut 2012 och lämnade in en asylansökan året därpå, som avslogs. Han släpptes senare ur förvar av medicinska skäl och beviljades 2023 permanent uppehållstillstånd. I sin talan hävdade han en svår depression med psykotiska symtom, bestående posttraumatiskt stressyndrom och ett livslångt behov av dygnetruntvård. Han påstod sig sakna rättslig kapacitet att själv föra sin sak, och en kvinna vid namn Reena Mathew framställdes för domstolen som hans frivillige ombud och vårdare. I april uppgav hon för domstolen att hans tillstånd förbättrats endast "obetydligt" och att han inte kunde laga mat, lämna hemmet ensam, sköta sina finanser eller boka egen vård.
Inrikesdepartementet anlitade därefter privata utredare som följde honom i offentliga miljöer under maj och juni. De filmade honom när han körde sina barn till skolan, åt på restauranger och genomförde ett timlångt träningspass på gym. Internet visade att han anmält sig till en gokarttävling, och departementets egna register att han arbetade som budbilförare. Konfronterad med inspelningarna kunde Gopalakrishnan inte förklara motsägelserna. Domaren konstaterade att han och Mathew – som enligt bevisning varit ett par i över tio år och har tre barn – agerat i samråd, och dömde honom att betala statens rättskostnader. De tolv år som målet ätit upp av domstolstid och skattemedel kallade han skandalösa.
Fallet förtjänar eftertanke även utanför Storbritannien. En tolv år lång rättsprocess byggde på påståenden som staten saknade verktyg att pröva – tills privata utredare riktade en kamera mot en offentlig gata. Det är ett mönster man känner igen: den offentliga förvaltningen har inget eget incitament att granska hårt, eftersom det ändå är skattebetalarna som står för notan, vare sig det handlar om utbetalda skadestånd eller uppblossande kostnader. När en enskild entreprenör med eget ansvar för resultaten kopplades in tog det månader att avslöja vad myndigheter och domstolar låtit passera i ett decennium. Även i Sverige ser vi samma asymmetri i statliga ersättnings- och stödsystem: kontrollen är svag, kostnaderna kollektiva och misstanken riktas mot den som ifrågasätter snarare än mot den som kräver. Gopalakrishnan får nu själv bära kostnaderna. Utredarna, kan man anta, skickar sina fakturor i tid.