Kardiologen Ilija Srdanovićs Studentlista vinner valjorden i Serbien och tar 140 av 250 platser

En 56-årig hjartläkare som för två år sedan var en okänd professor vid Novi Sads universitet är i dag den person utländska ledare ringer först när de vill nå Serbiens kommande regering. Ilija Srdanović leder Studentlistan, som vann 140 av 250 platser vid parlamentsvalet den 25 oktober – tillräckligt för att regera ensam – och därmed avslutade Aleksandar Vučićs serbiska progressiva partis fjorton år av total dominans.

Rörelsen växte ur de massprotester som följde på katastrofen vid järnvägsstationen i Novi Sad, där sexton personer omkom den 1 november 2024. Srdanović, född i Novi Sad och verksam som hjartläkare vid Vojvodinas institut för hjärt-kärlsjukdomar sedan 1997, blev en uttalad kritiker av Vučić med anledning av polisens våldsamma utlägg mot protesterna och inblandningen i universitetens självstyrelse. Två månader före valet utsågs han till förste namn på Studentlistans lista med 250 kandidater.

Gratulationerna kom snabbt. Emmanuel Macron skrev på X att han talat med Srdanović och förnyat Frankrikes stöd till Serbiens europeiska väg. Europeiska rådets ordförande António Costa, Kroatiens Andrej Plenković, Ungerns Péter Magyar, Nordmakedoniens Hristijan Mickoski och utvidgningskommissionär Marta Kos följde efter – och enligt Euronews använde nästan samtliga Srdanovićs personliga telefonnummer. Srdanović har offentligt förbundit rörelsen till EU-medlemskap, kamp mot korruption, oavhängig domstolsväsende och yttrandefrihet i medierna.

Vad gratulationerna inte nämner är vad rörelsen inte kommer att leverera. Valrörelsen fördes helt och hållet på inrikespolitisk grund, och Edi Rama sade till Euronews att Studentlistan inte var villig att diskutera erkännandet av Kosovo – "musiken i Belgrad kommer inte att ändras". Serbien ansluter sig inte till EU:s sanktioner mot Ryssland, och enligt Euronews är det osannolikt att det ändras: många serber minns fortfarande hur västliga sanktioner mot Slobodan Miloševićs regim drabbade befolkningen snarare än regimen.

Rörelsen är i sig en koalition som hålls samman av motståndet mot SNS snarare än av något gemensamt program, och spänner från sociologen Jovo Bakićs radikala vänster till utpräglat konservativa namn. Dess första uttalade utrikespolitiska prioritet är bättre relationer med grannländerna – inte den anpassning till Bryssel som dess nya beundrare i Paris, Zagreb och Budapest krävde av Vučić i fjorton år.

Det är i grunden ett klassiskt incitamentsproblem: de europeiska ledarna hyllar en rörelse som lovar dem allt de vill höra, medan valloftet i själva verket handlade om något helt annat. Huruvida Srdanović faktiskt kommer att leda regeringen är fortfarande oklart.