Royal Navy skjuter upp anfallsdrönare från hangarfartyg för första gången

Brittiska flottan har för första gången avfyrat anfallsdrönare från ett hangarfartyg. Drönarna, av modellen Nyan Maritime och tillverkade i Storbritannien, startade från däcket på HMS Queen Elizabeth i Nordatlanten i mitten av oktober. Försöken genomfördes sida vid sida med F35B-smygplan — och det är just den kombinationen som är intressant, eftersom hela fartygsklassen en gång konstruerades kring jaktplanet som nu får sällskap av autonoma system.

Ekvationsen som förändras är enkel och ekonomisk. Varje F35B kostar nio siffror i pund och är beroende av en underhållskedja som spänner över hela Atlanten — vilket är förklaringen till att västerländska hangarfartyg håller försiktig avstånd från varje motståndare som kan skjuta tillbaka. En enkelriktad drönare, byggd av Callen-Lenz i Wiltshire, skriver om den kalkylen: en fartygschef som kan förlora ett flygplan prissätt som en bil kan skicka farkoster in i motståndarens robotzon och ändå behålla sitt fartyg i strid. Det avgörande talet är inte längre deplacement eller startfrekvens, utan kostnaden per förlorad farkost.

Övningen på hangarfartyget pågick samtidigt som Heavy Lift Challenge 3, där en Tekever AR5 — ett vingat obemannat flygplan med sju meters vingspets och 80 kilo lastlyftkapacitet — för första gången landade på ett hangarfartygsdäck. Drönaren hade tidigare i år flugit från experimentfartyget XV Patrick Blackett; steget till Queen Elizabeth betyder att systemet nu provas på ett operativt fartyg. Flottan samarbetade med experter från övriga försvarsmakt och från industrin.

Bakom försöken ligger regeringens försvarsinvesteringplan, som avsätter över fem miljarder pund till autonoma system fram till 2030 — varav minst 1,3 miljarder till en hybridflotta av bemannade och obemannade fartyg och minst 210 miljoner till billiga, långdistanta enkelriktade anfallsdrönare åt flottan, armén och flygvapnet. De första större autonoma fartygen ska vara i tjänst senast 2030.

Det som är värt att notera är tidpunkten. Storbritannien driver experimentet medan beställningsboken för F35 fortfarande är öppen — och innan ett enda av de två jättelika fartygen behövt svara på frågan vad ett 65 000-tonns hangarfartyg egentligen är till för. Det är en klassisk statlig sekvens: först investeras miljardbelopp i ett prestigefyllt vapensystem vars logik ingen vågar ifrågasätta, därefter byggs billigare alternativ som indirekt erkänner att det ursprungliga systemet är sårbart och dyrt i drift. Att den brittiska staten ändå rör sig i rätt riktning beror knappast på planering, utan på att drönarnas kostnadskurva tvingat fram omprövningen. Kostnadspressen från billiga autonomer är dessutom samma mekanism som gör bemannade flygplan och stora örlogsfartyg dyra att försvara sig mot — en utveckling som gynnar den som har minst att förlora, och som europeiska försvarsmakter inte har råd att ignorera. Frågan är om de brittiska hangarfartygen, byggda för ett annat sekel, någonsin kommer att spela den roll de en gång ritades för.