Guardian granskar Jeremy Bambers morddom från 1985 på nytt

Bilder

×

Jeremy Bamber summary farm evidence files Composite: Composite: Guardian Design; Peter Case/Mirrorpix/Getty; Ted Blackbrow/ANL/Shutterstock theguardian.com

The funeral of Sheila Caffell, her twin sons and her parents in August 1985. Photograph: Chris Barham/ANL/Shutterstock theguardian.com

A crime-scene photograph taken at White House Farm after the massacre. theguardian.com

June Bamber (left), Caffell and her twins Nicholas and Daniel, who were all found dead at White House Farm. Photograph: Trinity Mirror/Mirrorpix/Alamy theguardian.com

Composite: Guardian Design; PA; supplied image theguardian.com

‹ ›

Fyrtio år efter att Jeremy Bamber dömdes för morden på fem familjemedlemmar på White House Farm i Essex publicerar Guardian en ny granskning av en av den brittiska rättslighetens mest omdiskuterade fällor. Bamber har alltid hävdat sin oskuld, och hans fall har nu varit uppe hos åklagarmyndigheten för justitierevision, Criminal Cases Review Commission (CCRC), tre gånger.

Kommissionen remitterade målet till appellationsdomstolen en gång, år 2001. Den panelen drog slutsatsen: "Ju mer vi granskade detaljerna i målet, desto mer sannolikt tyckte vi att juryn hade rätt." År 2012 vägrade CCRC att åter skicka målet till överprövning. Bamber lämnade in en ny ansökan 2021 med tio punkter; hittills har kommissionen avfärdat fyra av dem. Att granska just de fyra punkterna har tagit fem år.

Under 2024 ifrågasatte den undersökande journalisten Heidi Blake fällans trovärdighet i New Yorker, i en text som senare bearbetades till podden "Blood Relatives". Blake intervjuade Nicholas Milbank, en före detta polis i Essex, som berättade att han natten till den 7 augusti 1985 bevakade den öppna telefonlinjen till gårdsbyggnaden. Milbank uppgav att han klockan 06.09 fick ett nödsamtal inifrån huset – vid en tidpunkt då Bamber hade stått utanför tillsammans med polisen i två timmar. Om uppgiften stämmer är samtalet svårt att förena med åklagarsidans version, att Bambers syster, som påträffades död inuti huset, dödat familjen och därefter sig själv.

Det som följer är berättelsens skarpaste detalj. CCRC förhörde inte Milbank på egen hand. I stället lät man Essex-polisen – den kår Milbank arbetade för, och vars ursprungliga utredning samtalet skulle undergräva – intervjua honom. Essex-polisen återrapporterade att Milbank aldrig, såvitt han visste, hade talat med New Yorker. Kommissionen valde att tro på Essex-polisen framför New Yorker.

Ur ett institutionellt perspektiv är detta ingen märklig avvikelse utan exakt vad man kan vänta sig när en statlig myndighet får avgöra om en annan statlig myndighet begått fel. CCRC:s uppgift är att granska justitiedömar, men granskaren och de granskade tillhör samma apparat, delar samma intressen och har allt att vinna på att hålla skandanerna inom familjen. Att låta den misstänkta poliskåren sköta förhören av den avgörande vittnet är inte en missbedömning – det är en strukturell konflikt av intresse, utförd med full medvetenhet om vem som bär kostnaden om fällen brakar samman: inte kommissionen, inte polisen, utan statens trovärdighet. Fem år för att avfärda fyra punkter är inte noggrannhet, det är fördröjning som tjänar samma syfte.

Guardians granskning påbörjades av den avlidne Eric Allison, tidigare tidningens kriminalvårdsjournalist, tillsammans med författaren till den nu publicerade undersökningen. Bamber dömdes ursprungligen till fängelse i minst 25 år; straffet skärpades senare till ett livstidsstraff utan möjlighet till frigivning.

En svensk motsvarighet skulle vara att låta Polismyndigheten granska sina egna misstänkta utredare, med åklagarkåren som slutinstans. Ingen med vettigt förstånd skulle acceptera det i teorin. I praktiken är det precis så systemet fungerar – i Storbritannien, och i allt väsentligt även här hemma. När staten dömer, staten överprövar och staten hittar inga fel, är det inte ett tecken på att fel inte begåtts. Det är ett tecken på att ingen har incitament att leta.