Konsult avslöjar 50 orosanmälningar om samma familj i Gällivare utan åtgärd
Anmäler Lex Sarah att barn far illa på grund av personalbrist, 108 Lex Sarah-anmälningar lämnades i kommunen under 2025 medan Ivo-inspektion pågår — varje anmälan var korrekt gjord men ingen räknade dem
Bilder
En konsult som tillträdde på socialtjänsten i Gällivare i mars fann att en enda familj samlat på sig femtio anmälningar utan att någon åtgärd vidtagits. Hon avgav en Lex Sarah-anmälan med varning om att barn i kommunen far illa — och att orsaken är personalbrist inom socialtjänsten, trots upprepade inspektioner.
Inom några dagar efter att ha börjat arbeta med ärenden beskrev konsumenten en hel avdelning präglad av rättsosäkerhet och personalbrist. Anmälningar om oro hade inte följts upp, och ärenden hade legat obearbetade i månader. Bemanningen inom barn- och ungdomsverksamheten var betydligt lägre än i jämförbara kommuner när uppdraget inleddes — samtidigt som kommunen genomgick en stor inspektion av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Gällivare har fått en lista över krav som förvaltningen måste åtgärda för att uppfylla lagkraven.
Cheferna uppger att de arbetar intensivt med att förbättra rutiner och arbetssätt. Socialsekreterarna på avdelningen fortsätter att avge egna Lex Sarah-anmälningar — de lagstadgade underrättelserna om missförhållanden och fel i omsorgen: 108 fastställdes 2025, och i maj i år hade 33 fastställts inom barn- och ungdomsavdelningen.
En oroanmälan är systemets grundläggande arbetsenhet. Den professionelle som avger en har fullgjort sin skyldighet, och pappret intygar att hon gjorde det. Var och en av de femtio var i sig avslutat arbete. Det ingen del av rutinen framställde var siffran: femtio anmälningar om en och samma familj, var och en korrekt avgiven, ingen av dem räknad.
Här ligger det institutionella misslyckandet i blotta synen. En byråkrati mäts inte i huruvida dess tjänstemän gör sina delmoment rätt, utan i om resultaten når fram till någon som kan agera. Varje anmälan var ett korrekt utfört steg i en kedja vars nästa län aldrig drogs i. Systemet tillät femtio enskilda fullgöranden att passera utan att någon siffra samlades ihop — och det är just siffran, inte pappret, som utgör informationen. En rutin som registrerar att varje enskild tjänstemän skötte sig, men som inte producerar en sammanställning, skyddar tjänstemännen och lämnar barnet utan skydd.
Det är inget ovanligt mönster i välfärdsstatens maskineri. Ansvaret fördelas så att ingen enskild bär kostnaden för det totala resultatet — den som följer reglerna kan aldrig göras ansvarig för att helheten brister. I en privataffär där aktören själv stod för konsekvenserna skulle femtio ouppföljade ärenden om samma familj vara oacceptabelt på ren överlevnadsnivå. I den kommunala verksamheten är det i stället chefer som talar om intensivt arbete med rutiner, medan Lex Sarah-anmälningarna trillar in som det enda fungerande varningssystemet.
Gällivare är ingen undantagskommun, utan snarare ett tydligt exempel: inspektioner har hållits upprepade gånger, kravlistor har delgivits, och ändå är bemanningen lägre än i jämförbara kommuner. Tillsynen har inte brist på befogenheter utan på verkliga konsekvenser. Lex Sarah-varan som nu finns på skrivbordet är den femtionde första dokumentet om familjen — och det första vars slutsats är de andra femtio.