Arla säger upp ekologiska mjölkkontrakt med tre gårdar i Kalmar län

Arla säger upp sina ekologiska mjölavtal med tre gårdar i Kalmar län — två på Öland och en i Kalmarbygden. En av dem är Brokagärde ekogård, där Johan Andersson mjölkar omkring 140 kor med ungefär lika många ungdjur. Beskedet kom via telefon, och han beskriver det som en chock: i stället för att kunna investera och utöka räknar han med att förlora omkring 1,5 miljoner kronor per år.

"Orsaken till att vi säger upp avtalen är enkel. Det handlar om utbud och efterfrågan. Om det inte finns efterfrågan måste vi minska produktionen", säger Arlas presschef Max Wallenberg.

Försäljningen av ekologisk mjölk i butik har mer än halverats på tio år. Under veckan meddelade Arla Sverige att 29 ekologiska gårdar och 23 konventionella mjölkgårdar i landet förlorar sina avtal, en åtgärd företaget säger sig behöva för att undvika förluster. Flera av länets ekoproducenter behåller sina avtal, bland dem de två stora: Grattes ekomjölkgård i Vassmolösa och Nöbble Gård i Rockneby.

Brokagärde hade precis avslutat sin generationsskifte några månader innan samtalet kom. Sedan dess hade Andersson målinriktat investerat i ekologisk mjölkproduktion, med konkreta planer på att utöka ladan eller bygga nya utrymmen för 40 kor till. Planerna är nu skrinlagda. De 1,5 miljonerna är premien — skillnaden mellan vad en ekologisk liter gav och vad en vanlig liter ger.

Det är svårt att inte notera asymmetrin i det hela. Arla marknadsförs som ett kooperativ, ägt av sina mjölkproducenter, men när vindarna vänder agerar det som vilken koncern som helst: volymen trimmas med en veckas varsel, medan kostnaderna för beslutet ligger kvar hos gården. Certifieringen, byggnaderna och besättningen — allt det som inte kan avvecklas på en vecka — bär Andersson själv. Kooperativformen skyddar honom uppenbarligen inte; den största ägaren har inget att säga till om när centrala beslut fattas på annan ort.

Det finns också en större lärdom här. Den svenska ekologiska satsningen byggde till stor del på statliga signaler och mediestöd snarare än på bestående konsumentefterfrågan. När politiken och opinionen rörde sig vidare lämnades bönderna med investeringar gjorda efter löften som ingen längre höll. Den som bär risken själv — utan subventioner som kuddar fallet — ställer också hårdare krav innan han satsar. Problemet är att staten uppmuntrade satsningen och sedan lät marknaden städa upp.

Andersson behåller korna och fortsätter mjölka, men inte längre som ekobond. Hans liv som ekologisk bonde tar slut om drygt ett år.