Textilarbetare i Bangladesh blockerar motorväg utanför Dhaka åttonde dagen i krav på tredubblad minimilön

Garmentindustrin i Bangladesh har drabbats av omfattande och ihållande arbetarkonflikter. I Ashulia, den industriella korridoren utanför Dhaka, har fabriker stängt ner under åttande dagen, trots att en nationell lönestyrningsmyndighet nyligen har nått en överenskommelse om en reviderad lönesättning som ska träda i kraft i december.

Protesterna, som nu har stoppat produktionen i över hundra fabriker i Ashulia, drivits av att själva överenskommelsen saknar konkret substans. Myndigheterna har fastställt ett tidsschema men har undvikit att bestämma de faktiska löneökningarna. Detta är den punkt där arbetarna står fast. De kräver att den månatliga minimilönen ska höjas från 12 500 taka till 30 000 taka, vilket motsvarar cirka 240 dollar. En textilarbetare förklarade för rapporter, att priserna på allt har skjutit i höjden, medan lönerna har stagnerat.

Protesterna har utbrett sig över hela landet sedan förra lördagen, vilket har lett till att hundratals fabriker stängt och att landets gränsbevakning har skickats ut till de viktigaste industriområdena. Även om arbetarnas förhandlingsläge är svagare än vad deras stora antal skulle antyda, är det ekonomiska trycket på hela systemet betydande. Textilvaror utgör mer än åttio procent av Bangladeschs exportintäkter och industrin sys omkring fyra mil människor. Globala jättar som H&M, Walmart och Inditex köper från detta land just på grund av låga lönekostnader och skattefri marknadstillgång.

Fabriksägarna varnar nu för att dessa nedstängningar kommer att leda till allvarliga förseningar under den viktigaste exportperioden. I områden som Savar och Gazipur har många arbetare återvänt till sina arbetsplatser, medan Ashulia fortsätter att uppleva strejker – ett tecken på att oro kan begränsas fabriks för fabriks, men på bekostnad av produktionsschemat.

Den lönestegring som lönestyrningsmyndigheten lovar i december kommer att vara en siffra som på ett enda sätt påtvingas hela leveranskedjan. Det är de västerländska varumärkena som sätter priserna, fabriksägarna som omsätter trycket till löner, och staten som skickar in sina säkerhetsstyrkor för att upprätthålla ordningen. Detta etablerade arrangemang har under de senaste fyra decennierna möjliggjort en ekonomisk tillväxt baserad på antagandet att 12 500 taka var en överlevbar ersättning. Arbetarna på gatan ifrågasätter nu exakt denna grundläggande premiss, och de gör det en fabrik i taget.