Väljare godkänner 44 lokala begränsningar av datacenter i en enda omröstning
Första bindande domstolen mot AI-utbyggnaden, kommunala zoningsstyrelser är svåra att lobbya förbi eftersom de svarar inför väljare som betalar elräkningen, i Storbritannien köar datacenteranslutningar på 73 gigawatt mot en national toppbelastning på drygt 45 gigawatt
Bilder
Väljare godkände 44 lokala folkomröstningsfrågor som begränsar datacenter under en och samma valdag – det första bindande demokratiska kedjebrevet mot den storskaliga AI-utbyggnaden, och ett som kom samtidigt i många olika distrikt utan någon samordnad kampanj. Frågorna gick igenom till stor del på grund av oro för anläggningarnas elförbrukning och för möjliga förluster av arbetstillfällen till följd av artificiell intelligens.
Incitamentstabellen är ovanligt ren. Megawattimmarna, vattenhämtningen och belastningen på elnätet landar hos de kommuner som hyser anläggningarna, medan vinsterna går till de stora teknikjättar som har sitt säte någon annanstans. En kommunal byggnadsnämnd är en av de få instanser branschen inte kan lobba förbi, eftersom ledamöterna svarar till väljare som betalar den lokala elräkningen. Torsdagens, eller snarare valdagens, resultat tyder på att de väljarna har börjat läsa sina elräkningar.
Skalan på det de röstade om är ingen liten sak. I Storbritannien står det nationella elnätet inför 73 gigawatt väntande anslutningsansökningar från datacenter, mot en nationell spantbelastning på omkring 45 gigawatt – alltså motsvarande en och en halv Storbritanniens elförbrukning som står i kö för att kopplas in. Amerikanska lokala elnät möter samma räkneövning i mindre doser, och det är just därför frågan dyker upp i kommunala omröstningar i stället för i federal lagstiftning.
Aktivister i femton länder genomförde i veckan två dagars protester mot datacenter och krävde stopp för stora AI-projekt. Skillnaden mellan de två historierna är vem som håller pennan: demonstranter kan skingras, men 44 byggnadsrestriktioner som antagits genom röstning kan inte förhandlas bort av en leverantörs avdelning för myndighetskontakter. När kostnaderna bärs av dem som betalar räkningarna, och när röstsedeln är det enda maktmedel som inte kan köpas, blir utfallet plötsligt ett annat – en påminnelse om att den lokala demokratin fortfarande har tänder där de stora nätverksbolagen helst inte vill bli bites.