U-ländernas utlandsskulder når rekordnivå
Världsbanken rapporterar 9,4 biljoner dollar och de fattigaste betalar högsta räntorna sedan 1980-talets skuldkris, räntorna tränger ut investeringar i framtiden, Storbritannien under Andy Burnham lovar ny skuldoffensiv i G20 – men först nästa år medan räntorna förfaller nu
Bilder
Demonstrators demanded debt relief for poorer countries at the IMF-World Bank annual summit in Bangkok in October. Photograph: Peerapon Boonyakiat/Sopa Images/Shutterstock
theguardian.com
Skulderna för utvecklingsländerna steg förra året till rekordnivån 9,4 biljoner dollar — ungefär 90 biljoner kronor — enligt Världsbankens årliga rapport om internationella skulder. De fattigaste länderna betalar nu de högsta räntorna sedan slutet av 1980-talet.
Rapportens centrala slutsats är att de stigande kostnaderna för att betjäna utlandsskulder hindrar en rad regeringar från att investera i framtiden. Skuldstocken är den största som mätts i serien, och priset för att bära den är det sämsta på nästan fyra decennier. Pengar som varje år skickas till utländska fordringshavare är pengar som inte spenderas på något hemma i landet.
Referenspunkten i tiden är ingen slump. Slutet av 1980-talet var slutfasen av den förra stora skuldkrisen bland utvecklingsländer — vågen av betalningsinställelser och skuldsaneringar som i stora delar av Latinamerika och Afrika går under namnet det förlorade decenniet. Mekanismen som rapporten beskriver, där räntekostnaderna tränger ut investeringarna, är samma mekanism som en gång skapade den krisen.
Värt att notera är vem som mäter krisen. Världsbanken är själv en av fordringshavarna — en offentlig institution som lånar ut mot ränta och sedan granskar sina egna låntagares skuldbörda. Det är som om en hypoteksgivare skulle föra landets officiella statistik över hushållens skulder. Siffrorna kan vara korrekta, men institutionen har ett uppenbart intresse av att systemet med räntebetalningar fortlevar, inte av att det avvecklas. Detta är en stående kritik mot Bretton Woods-institutionerna: villkoren för skuldsanering har i decennier utformats av fordringshavarna själva, medan kostnaderna bärs av skuldsatta länder.
Siffrorna kom mitt i ett pågående bråk. Demonstranter vid IMF:s och Världsbankens årliga toppmöte i Bangkok i oktober krävde skuldnadslättnader för fattigare länder — och det underlag man krävde lättnader från var alltså publicerat av Världsbanken, en av de instanser pengarna är skyldiga till.
Storbritannien, med premiärminister Andy Burnham, förbereder sig för att driva en "ny satsning på skuldfrågan" under sitt ordförandeskap i G20 nästa år. Men ordförandeskapet börjar först. Under tiden förfaller räntorna — till nivåer som dessa låntagare inte sett på nästan fyra decennier. Det är ett välbekant mönster: internationella toppmöten utlovar framtida åtgärder medan räkningarna löper nu. För de fattigaste länderna är förhandlingsbordet ställt av fordringshavarna, och tiden arbetar alltid för den som har kravet på räntan — inte för den som betalar den.