Fjortonåring som nekas frihet vill till högsta domstolen

En fjortonårig flicka, häktad på sannolika skäl för medhjälp till mord, har vänt sig till Högsta domstolen med begäran att släppas fri. Riksåklagaren motsätter sig frigivning – men vill ändå att HD tar upp frågan, eftersom lägre domstolar saknar vägledning i när häktning av minderåriga kan ersättas med andra former av övervakning.

Flickan sitter häktad med besöksförbud. Enligt rättegångsbalken får den som är under arton år inte häktas annat än i undantagsfall, och om häktning riskerar allvarlig skada på grund av åldern är det bara tillåtet när tillförlitlig tillsyn uppenbart inte kan ordnas. I det här fallet fann tingsratten extraordinära skäl och bedömde det som givet att inga alternativ fanns. Biträdande riksåklagare Eva Thunegard menar att en placering på ett ungdomshem inte kan garantera att flickan undviker kontakt med omvärlden på sätt som skadar utredningen: med hög sammanblandningsrisk och en så allvarlig misstanke är utrymmet för alternativ i princip obefintligt i inledningsskedet – även för en fjortonåring.

Det är värt att notera vad som driver åklagarsidans argumentation. Åklagarens kostnader för ett misstag – att utredningen kompromitteras – ligger hos henne. Kostnaderna för att en fjortonåring sitter månader inlåst med inskränkningar ligger hos barnet, hos familjen och i förlängningen hos samhället som betalar för vården efteråt. Ingen aktör i processen bär båda kostnaderna samtidigt, och därför blir systemets vägning av skälen systematiskt sned. Det är inte ond vilja; det är incitamentsstrukturen.

Prejudikatet som nu väntar får betydelse utöver det enskilda fallet. Domstolar är formellt inte bundna av HD:s avgöranden, men underrätterna behandlar dem i praktiken som vägledande i liknande frågor. Och Sveriges praxis att häkta och döma barn så unga som fjorton år har få motstycken i Europa. Det är anmärkningsvärt: i ett land som stoltserar med Folkhemmets barnskyggdom sitter vi i ett europäiskt ytterläge när det gäller att låsa in barn. Åklagarstrukturen själv medger att vägledning behövs just för att nuvarande regler lämnar domare utan svar. Medan flickans häktning försvaras med utredningsintresset är det frågan om vad månader i häkte gör med en fjortonåring som Högsta domstolen nu måste sätta ord på.

Flickan sitter kvar häktad under tiden – och det är hennes egen begäran om frigivning som fört frågan till landets högsta domstol. Att en fjortonåring själv måste driva sin frihetsfråga genom rättsapparaten säger något om hur systemet är byggt: den som har mest att förlora har minst makt över processen.