Kenya utlovar besked om gruva för sällsynta jordarter och niob på Mrima Hill inom två till tre veckor
Fem budgångare med bland andra australiska RareX och Critical Metals Corp, mineraler värda 62 miljarder dollar i bruttointäkt ska lyfta gruvnäringen från en procent av BNP till tio, medan de runt 500 bönder som bor på malmen och digo-folkets heliga skog kaya aldrig fått någon förklaring – samhället lovar att vägra varje grävskopa
Bilder
Kenya’s mining ambitions raise fears for farms and ancestral graves
independent.co.uk
Kenyas gruvariketeri väger för närvarande fem förslag på att utvinna niob och sällsynta jordartsmetaller ur Mrima Hill, en skogbevuxen höjd nära Indiska oceanens kust och gränsen mot Tanzania. Ett besked utlovas inom två till tre veckor. Australiensiska RareX, i samarbete med Iluka Resources, lämnade sitt tekniska och finansiella bud den 21 oktober, och det på Nasdaq noterade Critical Metals Corp meddelade i juli att dess konsortium gått vidare till den slutliga anbudsrundan. Ministeriet avstår från att namnge budgivarnas nationaliteter med hänvisning till sekretess — ett bekvämt sätt att slippa frågor om vem som egentligen står bakom buden.
Enligt prognoser från 2013, citerade av branschtidningen Extractives Daily, kan fyndigheten ge omkring 62 miljarder dollar i bruttointäkter under 23 år. Siffran uteslöt utvecklings- och driftskostnader och angav aldrig hur stor andel som skulle tillfalla Kenya själv. Gruvministern Hassan Joho framställer den lokala utvinningen som en väg till jobb och tillväxt och hävdar att gruvsektorn ska växa från cirka en procent av BNP till tio inom tio år. Metallerna är sådana som varje industrialiserad stat jagar: sällsynta jordarter används i elmotorn till elbilar, i vindkraftverk och i försvarsteknik, och köpare söker desperat efter alternativ till Kinas dominans över förädlingen.
Ovanmalmens intressenter, däremot, varslas sällan om i prognoserna. Omkring 500 registrerade jordbrukare samlades i Mrima vid huvudvägen för att diskutera planer som de säger sig aldrig ha fått förklara för sig. Ordföranden i ägarnas förening, Justus Mwero, uppger att samhället inte fått veta något om gruvprocessen eller hur det skulle kompenseras. Initiativtagaren här är som vanligt staten: ett ministerium som sitter inne med information, utlyser anbud i tysthet och sedan deklarerar att konsultation har skett. Joho vidhåller att ministeriet rådfrågade samhället innan anbudet publicerades — ett påstående de berörda självtvivelaktigt lägger fram intressenter motsäger.
Höjden rymmer också en kaya, en helig skog som digo-folket betraktar som sina förfäders gravplats och som skyddats som nationellt monument sedan 1992. En stiftelse bildad 2025 för att försvara höjden har dragit en tydlig gräns: dess ordförande Masoud Suleiman Mwarizo säger att samhället kommer att vägra all grävning. Kassören Rama Bindo pekar på den verkliga mekanismen: boende utan formella ägandedokument är de som lättast kan berövas sin mark. Bönderna fruktar förflyttning till mindre produktiv jord — och därmed svält.
Det klassiska mönstret upprepar sig. Utvinningens värde beräknas i miljarder, staten garanterar tillgång till råvaran åt utländska kapitalintressen, och kostnaderna — förlorad mark, skingrade försörjningar, profanerade gravar — bärs av dem som saknar båda delarna: pengar och politiskt inflytande. National Museums of Kenya, förvaltare av den heliga lunden, svarade inte på förfrågningar om kommentar. Tystnaden är sällan slumpvis.