Svenska vårdare smittad av Ebola i Kongo flygs hem till isoleringsavdelning i London
Förste brittiska fall i utbrott som dödat hälften av över tiotusen smittade, myndigheter kallar risken för allmänheten låg
Bilder
The patient, whose identity was not disclosed, had been sent to DR Congo by a humanitarian organisation to help support the response to the outbreak. Photograph: Sebastien Kitsa Musayi/AP
theguardian.com
En brittisk vårdbiträde som smittats av ebola i Kongo-Kinshasa flygs nu hem för vård — det första brittiska fallet i det utbrott som hittills krävt runt fem tusen döda av över tio tusen smittade. Regeringen bekräftade på onsdagen att en brittisk medborgare i Kongo testat positivt. Patienten, som skickats till Kongo av en humanitär organisation för att hjälpa till i insatsen, mår stabilt och ska transporteras med specialambulans till en enhet för högriskinfektioner.
Mottagningsapparaturen är alltså färdigbyggd. Royal Free-sjukhuset i London driver en högsäkerhetsisolering för sjukdomar som ebola, med ytterligare centra i Newcastle och Liverpool. Britiska hälsomyndigheten har räknat fyra bekräftade ebolafall i Storbritannien sedan 1976. Att infrastrukturen finns på plats är gott och väl — men den finansieras och drivs av staten, och den aktiveras först när en enskild person redan hunnit flyga hem. Frågan är varför västerländska organisationer fortsätter att skicka personal till utbrottsområden när smittkedjan sedan leder rakt tillbaka till europeiska sjukhus, på europeiska skattebetalarens bekostnad.
Utbrottet, som konstaterades den 15 maj, är Kongos sjuttonde sedan viruset identifierades och nu landets största och dödligaste. Det orsakas av Bundibugyo-stammen, för vilken ingen godkänt behandling finns, och vaccinstudier pågår fortfarande. Smittan har spritts till Kenya och Uganda, och Nigeria registrerade förra månaden ett fall i Abuja hos en kvinna som anlänt från Uganda.
Resandet går åt båda hållen. Sedan utbrottet började har en nigeriansk patient och en nära kontakt flygs till Schweiz, två andra patienter till Tyskland och en till Nederländerna, och Frankrike registrerade ett fall i juli. Varje internationell transport är ett eget riskbeslut som fattas av institutioner som sällan bär konsekvenserna själva — det gör i stället allmänheten, genom gränskontroller, smittspårning och sjukhuskapacitet. I östra Kongo har folkhopar dödat lokala vårdbiträden som anklagats för att sprida viruset genom toaletter och floder; misstron mot både myndigheter och utländska insatser är djup, och inte helt obegriplig.
Jean Kaseya, chef för Afrikas centrum för sjukdomskontroll och prevention, sade till Guardian förra månaden att utbrottets geografiska spridning är exempellös — första gången tre afrikanska regioner drabbats — och att länderna "inte är säkra om de inte vidtar lämpliga åtgärder". Brittiska hälsomyndigheter menar att risken för allmänheten från importerade fall är låg. Det är troligen sant. Men runt hälften av de smittade har dött, och myndigheters riskbedömningar har en historisk benägenhet att uttalas innan de bekräftas. Den brittiska patienten mår stabilt. Resten är öppna frågor.