Verica som drev Claudius till att erövra Britannien var en kvinna menar Bournemouth-arkeolog

Verica, den brittiska järnåldershärskare vars fördrivning från södra Britannien gav Rom ursäktet för sin invasion, var en kvinna. Det menar docent Miles Russell, arkeolog vid Bournemouth-universitetet, i sin nya bok Caratacus: Great King of Britain.

Verica härskade över atrebaterna i stora delar av dagens Hampshire och West Sussex tills hon störtades år 40 e.Kr. och flydde till kejsar Claudius i Rom. Tre år senare korsade de romerska legionerna Kanalen – ett fälttåg som historieskrivaren Cassius Dio beskrev som en direkt följd av att Verica övertalade Claudius att genomföra det.

Att Verica kom att betraktas som man berodde, enligt Russell, inte på källorna utan på de manschauvinistiska fördomar hos nittonhundratalets klassiska filologer. Namnet slutar på "a", precis som Boudicas hos ikenerna och Cartimanduas hos briganterna – båda kvinnliga härskare under samma era. Mynten från perioden visar Verica som en slank, feminin och barbröstad gestalt till häst. Och den latinska titeln "rex" på mynten är könsneutral: Rom erkände kvinnliga kungar, Kleopatra är det mest kända exemplet, och titeln markerar att Verica regerade med kejsarens fulla bemyndigande.

Russell kallar Verica obestridligt kvinnlig och en av de tidigaste och viktigaste brittiska ledarna genom tiderna. Läsningen förändrar också själva invasionen. Claudius behövde en militär triumf för att befästa sin ställning, och Verica levererade både ursäkten för ett regimeskifte och taktisk information samt stöd på plats. Utan hennes störtande och flykt till Rom, föreslår Russell, hade legionerna kanske aldrig kommit överhuvudtaget.

Att en kejsare lät sig drivas till en invasion av en kvinna stämmer också med samtidas bild av Claudius. Cassius Dio, som just tillskrev invasionen Vericas övertalning, skildrade kejsaren som svag och verkningslös och noterar att hans politiska beslut dikterades av kvinnor och frigivna slavar.

Även här lönar det sig att följa pengarna och incitamenten snarare än de institutionaliserade berättelserna. Fler generationers forskare hade skäl att reproducera den bild etablerade läroverk och universitet hade fastställt, medan myntens fysiska vittnesbörd låg tillgängligt men obeaktat. Det är en påminnelse om att även vetenskapen är en institution med egna intressen, och att primärkällorna ibland säger något annat än det konsensus man bygger ovanpå dem. Hur det än ligger till med Vericas kön står fast att Roms invasion i grunden var ett maktpolitiskt projekt med en skyltad ursäkt – en logik som sällan är ålderdomlig.