Växtbaserade mjölkalternativ ökar jodbristen bland brittiska tonårsflickor

Byter brittiska tonåringar ut en fjärdedel till en tredjedel av mjölken mot växtbaserade alternativ ökar jodbristen bland tonårsflickor från 54 till 65 procent. Det visar en modellering publicerad i Lancet Planetary Health. Vid en fullständig övergång hamnar 80 procent av tonårsflickorna och 72 procent av tonårspojkarna under rekommenderat jodintag.

Studien, ledd av docenten i folkhälso nutrition Sarah Bath vid University of Surrey, granskade 146 växtbaserade mjölkdrycker, 76 yoghurter och 67 ostar på den brittiska marknaden. 61 procent av produkterna var berikade med kalcium, 46 procent med vitamin B12 och 19 procent med riboflavin. Bara tolv procent innehöll tillsatt jod.

Jod är ett spårämne som sköldkörteln behöver för att bilda hormoner som styr ämnesomsättningen och stödjer tillväxt och hjärnutveckling. Att mer än hälften av brittiska tonårsflickor redan innan något byte ligger under rekommenderat intag säger en del om hur det offentliga livsmedelsväsendet fungerar. I scenariot med partiellt byte stiger andelen kvinnor mellan 19 och 49 år med brist — gruppen med lägst intag, och enligt Bath "det livsskede då jod är särskilt viktigt" — från 32 till 42 procent. Ett byte av en tredjedel av mejeriprodukterna sänker det totala jodintaget med 9 till 21 procent, medan kalcium, riboflavin och B12 sjunker i takt.

I Storbritannien finns inget krav på att växtbaserade drycker berikas med något näringsämne alls. Marknadsledarna berikar ändå: Danones Alpro tillsätter kalcium, jod och vitaminerna B2 och B12, och samtliga Oatlys smaklösa, icke-ekologiska havredrycker innehåller jod, kalcium, riboflavin samt vitamin B12 och D, enligt företagen. Men Surrey-modellen bygger på den genomsnittliga berikningsgraden på hela marknaden, där färre än var åttonde produkt innehåller jod.

Forskarnas recept är obligatorisk berikning, med jod i första rummet; även joderat salt i bröd minskade bristen i de modellerade scenarierna. Studienen kommer samtidigt som kategorin visar första tecken på tillbakagång — en del konsumenter går tillbaka till mejeriprodukter.

Det är värt att notera mekanismen. När staten en gång byggt upp en kosthållning kring mejeriprodukter — i Storbritannien får barnen ungefär hälften av sitt jod därifrån, och i Sverige spelar folkhushållningens mjölkkonventioner en liknande roll — har näringsförsörjningen de facto blivit en offentlig angelägenhet. Nu drar myndigheter ned på mejeriet av klimatskäl utan att kräva att ersättaren levererar samma näringsinnehåll. Marknaden ensam fyller luckan slarvigt, eftersom berikning är frivillig och konkurrensen styr mot pris, inte jod. Följden blir att näringspolitiken hänger ihop av gammal vana snarare än avsikt, och risken hamnar där den brukar: på unga flickor och kvinnor i barnafödande ålder. Antingen kräver man berikning — eller så slutar man låtsas att tilltro till näringsinnehåll är en plan.