Burnham stödjer lag som förbjuder ny olje- och gasletning i Nordsjön för alltid

Storbritanniens premiärminister Andy Burnham står bakom lagstiftning som ska göra ny olje- och gasutvinning i Nordsjön permanent förbjuden, rapporterar Independent. Energioberoendelagen, framlagd av Miatta Fahnbulleh, tar bort Nordsjöövergångsmyndighetens rätt att bevilja nya tillstånd och förvandlar Ed Milibands moratorium — hittills ett ministerbeslut som vilken efterträdare som helst kunde riva upp — till en lag som själv kräver parlamentarisk majoritet för att upphäva.

Tajmingen är känslig. Mindre än två veckor innan tillkännagivandet hade ministrarna godkänt borrning vid gasfältet Jackdaw, som lagförslaget lämnar orört, liksom Rosebank som redan har tillstånd. Regeringen hävdar att övergångscertifikat ska möjliggöra fortsatt produktion från befintliga fält, vilket ska frigöra runt 60 miljoner fat och, enligt regeringen, skapa hundratals jobb. Greenpeace räknar med 27 heltidstjänster vid Jackdaw. Energiministern lovar räkningar som folk kommer att känna i plånboken; oppositionens energipolitiske talesman Andrew Bowie påpekar att nedläggning av inhemsk produktion gör Storbritannien mer beroende av olje- och gasimport — samma import som nu handlas till rekordpriser efter blockaden av Hormuzsundet.

Motsägelsen är strukturell, inte tillfällig. Ett fält som inte får ersättas slutar locka investeringar år innan det lagliga förbudet ens träder i kraft, medan efterfrågan fortsätter oavsett var råvaran pumpas upp. Det som återstår av Nordsjön ska utvinnas under en regering som har deklarerat branschens slutdatum, och skillnaden ska täckas av qatariska och amerikanska tankfartyg. Fossil Free London protesterade mot Burnhams eget godkännande av Jackdaw; de konservativa har hängt upp skylten "stängt för affärer" över haven. Båda lägren är överens om aritmetiken — de skiljs bara åt i retoriken.

Sett genom incitamentsbrillan är logiken tydlig: politiker skördar sympan från ett miljöbeslut i dag, medan kostnaderna — importberoende, energypris, förlorade jobb och skatteintäkter — landar på väljarna och på landets handelsbalans långt efter nästa val. En lagstiftad spärr är dessutom ett sätt att binda framtida regeringar vid dagens beslut, ett privilegium ingen enskild aktör skulle haft råd med om den själv fått bära konsekvenserna. Företag som stänger en verksamhet måste betala för det; stater kan lagfästa stängningen och skicka fakturan till skattebetalarna och oljeimportörerna.

Burnhams löfte om välstånd genom reindustrialisering ska nu delas resultaträkning med ett lagförslag som är utformat för att pensionera en av Storbritanniens få kvarvarande råvaruindustrier. Åtgärden uppfyller ett vallöfte, avskaffar de hushållsfaste avgifter som lovades i John Healeys budget, och väntar bara på ett Rosebank-beslut som energiministern säger kommer att dröja "lite längre".

Slutresultatet är det klassiska mönstret: en symboliskt laddad lag som låser in ett beslut utan att lösa det underliggande beroendet. Moratoriet var lätt att riva upp när det var politik. Nu krävs majoritet i underhuset för att få tillbaka den — och medan brittiska politiker lagfäster sin självbelåtenhet står européer, inte minst i ett Tyskland som lärde sig vad avbrott i gasförsörjningen kostar, och noterar hur snabbt idealismen förvandlas till beroende av tankfartyg från Persiska viken.