André Spicer: lönetransparens sänker löner i stället för att jämka ut könsgapet

Storbritanniens myndighet för jämlikhet och mänskliga rättigheter, EHRC, har föreslagit att anställda ska kunna begära ut kollegornas löner, bonusar och andra förmåner. Argumentet är att öppenhet krymper löneskillnaden mellan könen, som i Storbritannien fortfarande innebär att kvinnor tjänar omkring 6,8 procent mindre än män. André Spicer, som skriver i Guardian, föreslår att man först undersöker vad den transparens som redan gäller faktiskt har åstadkommit — innan man bygger vidare på den.

Fakta är lärorika. Sedan 2010 är brittiska arbetsgivare med fler än 250 anställda skyldiga att redovisa sin könlöneskillnad. En amerikansk studie fann att kravet minskade skillnaden med 19 procent — inte genom att höja kvinnornas löner, utan i huvudsak genom att dämpa tillväxten i mäns löner. Universitet, som sedan 2007 måste redovisa alla med inkomst över 100 000 pund per år, såg en liten relativ förbättring för kvinnorna, främst bland de högavlönade, som använde de offentliga siffrorna för att förhandla bättre villkor.

Danmarks transparenslagstiftning skär i båda riktningar. Männens löneökningar avtog, kvinnornas steg något, och lönerna i totalen sjönk — man producerade lite mindre och fick lite mindre betalt för produktionen. En mätbar förbättring dök dock upp: färre kvinnor ordinerades antidepressiva läkemedel efter att lagarna infördes. Yrkesvalet rörde sig inte en millimeter. Transparensen redovisade medellönen för varje yrke, men männen fortsatte in i ingenjörsyrken och finans medan kvinnorna fortsatte in i vård och skola.

Mekanismen som faktiskt har minskat löneskillnaden fungerar alltså genom att hålla nere lönerna, inte genom att höja dem. Spicer varnar för att transparens på individnivå — där jämförelsen blir personen vid skrivbordet bredvid i stället för en statistisk siffra — är där biverkningarna framträder: avmotiverade, bittra anställda med större benägenhet att säga upp sig.

För europeiska läsare är frågan allt annat än akademisk. EU:s direktiv om lönetransparens utsträcker samma logik över hela unionen, och EHRC:s förslag är dess version på individnivå. Det är ett typiskt exempel på hur byråkratier utökar sig själva: ett program som inte uppnått sitt uttalade mål — löneskillnaden består trots tio års redovisningsplikt — möts inte med utvärdering utan med uppgradering. Kostnaden bärs inte av dem som fattar besluten, utan av de anställda som får se sina lönesedelgar jämföras med grannens.

Danmarks lagar sänkte lönerna för alla och förändrade ingens yrkesval. Det är det experiment EHRC nu föreslår att genomföra, den här gången på enskilda lönespecifikationer.