Sverige

Varg som dödade bagge i Arkhyttan kom från Lapphällarna i Uppland och Västmanland

Inte från lokala Pålsboreviret visar salivprover, jakt på skyddsjaktstillstånd för en enskild varg som kanske redan vandrat vidare, bondens kvarvarande flock väntar i samma hage medan länsstyrelsen avgör vilket revirs pärmer gäller

Vargen som attackerade en bagge i Arkhyttan kom från reviret Lapphällarna i Uppland och Västmanland – inte från det lokala reviret Pålsbö. Det visar salivprover som Länsstyrelsen låtit analysera. Djuret var en hona, antingen en vandrande varg eller en som nyligen anslutit sig till Pålsböflocken.

Fyndet försvårar det sedvanliga förvaltningsförfarandet vid angrepp på husdjur. När ett lokalt revires vargar ligger bakom angreppet är skyddsjakt på den bosatta flocken en enkel fråga: länsstyrelsen i Dalarna har djuren, platsen och ett rättsligt underlag. En vandrande varg från två län bort lämnar däremot ingen lokal flock att förvalta. Alternativen smalnar av till skyddsjakttillstånd för en specifik individ som kanske redan är långt borta.

Angreppet var det första på tamdjur i området sedan Pålsböreviret bildades förra året – en detalj som, före DNA-resultatet, hade pekat rakt på de nya grannarna. Det var analysen, inte närheten, som avgjorde saken. Uppgifterna kommer från sodran.se och Dalademokraten (Eric Salomonsson).

För lantbrukaren är den skillnaden akademisk. Ersättning för dödat boskap finns, menresten av flocken väntar i samma hage medan myndigheten tar reda på vilket revires papper gäller. Baggien är redan död; beslutet om vargen som dödade den är fortfarande inte taget. Det är ett mönster man känner igen: när kostnaden för rovdjurspolitiken bärs av skattebetalare och lantbrukare medan besluten fattas i ärendekedjor hundratals mil från hagen, blir skyddsjaktsreglerna strängare än de behöver vara. En enskilt levande varg i skogslandet är i praktiken oknappen för förvaltningen – men lammen betalar ändå priset.