Hovrätten friar sjutton klimataktivister från olovligt intrång vid torvkärr i Grimsås
Domen slår fast att allemansrätten gäller även den som kommer med politiskt syfte, alla döms dock kvar för egenmäktigt förfarande men nu bara med dagsböter vilket urholkar åklagarens två år långa avskräckningsstrategi
Bilder
Hovrätten för Västra Sverige friar klimataktivister från åtal gällande olaga intrång. Arkivbild. Foto: Adam Ihse/TT
Adam Ihse/TT
Hovrätten för Västra Sverige har friat sjutton klimataktivister från olaga intrång och därmed rivit upp tingsrättens domar från förra sommaren, som gällde en aktion 2024 vid ett mossområde i Grimsås. Hovrätten slagit fast att allemansrätten gäller för marken i fråga — och att det inte är brottsligt att gå in på den, ens när syftet är att stoppa ett företags arbete.
Aktivisterna blev dock inte helt friade. Samtliga sjutton är fortfarande dömda för egenmäktigt förfarande, eftersom deras aktion försvårade torvbolagets verksamhet. Straffet är dagsböter — en bråkdel av vad intrångsanmälan kunde ha gett, och en utgång som eliminerar den avskräckande effekt åklagarsidan lagt två år på att bygga upp. Saken uppmärksammades av P4 Sjuhärad.
Domen vilar på en distinktion som åklagarsidan helst velat sudda ut. Allemansrätten ger i princip var och en rätt att röra sig till fots över nästan all privat mark i Sverige, utom tomtmark nära bostäder. Tingsrätten hade behandlat aktivisternas intrång som brottavsikt; hovrätten konstaterade att rätten inte försvinner för att besökaren kommit dit av politiska skäl. Motivet är inte ett straffrättsligt moment.
Kalkylen blir ostriktig för påtalsmyndigheten. Statens betalade utredning, rättegång och överklagande; de tilltalades handlingar belönas nu med dagsböter som knappt täcker domstolens kostnader. Strategin att skrämma klimatockupationer med kännbara kriminella domar har i denna runda i stället gett ett prejudikat som pekar åt motsatt håll: gå in öppet, stör synligt och acceptera dagsböterna.
Det är värt att notera vad som ligger bakom. Staten valde att använda allmänens resurser — polisutredning, åklagare, två instanser — för att skydda ett enskilt företags affärsinteresser, och förlorade. När kostnaderna för bevakningen inte får bäras av den som tjänar på skyddet, utan skjutes på skattebetalaren, blir rättsväsendet en subventionerad vaktstyrning. Privata aktörer som skulle fått stå för kostnaden själva hade kanske valt billigare försvar: skadestånd, förlikning, eller anpassad drift.
Om Högsta domstolen tar upp fallet avgör huruvida prejudikatet binder utanför Västra Sverige. Tills dess återstår ett enda försvarslinje för torvverksamheten och de bolag som bevakar den — skadeståndsanspråk för hindret, prissatt i kronor snarare än i fängelseår.