Ebola sprider sig snabbare än någonsin i Kongo, över 5 000 döda och fall nu i Kenya och Nigeria, Storbritannien har haft fyra smittade sedan 1976 och samtliga överlevde tack vare beredskap som väntat oanvänd i femtio år

Demokratiska republiken Kongo hade per 31 oktober registrerat 10 467 ebolafall och 5 103 dödsfall, i det mikrobiologen Simon Clarke beskriver som den snabbast spridande ebolaepidemin som någonsin registrerats. Utbrottet drivs av Bundibugyoviruset, en av flera ebolavarianter, och är inte längre en kongolesisk angelägenhet: Kenya och Nigeria har bekräftat fall, och Uganda drabbades tidigare under vågen.

Den fråga som dominerar brittisk bevakning — kan den nå Storbritannien? — har redan sitt svar i den brittiska säkerhetsmyndigheten UKHSA:s egna register. Sedan viruset identifierades 1976 har man noterat fyra ebolafall, och ingen av de fyra dog. Storbritannien har detaljerade riktlinjer för diagnostik och hantering av misstänkta fall, laboratorietestning och smittspårning, rutiner för övervakning av biståndsarbetare och medicinsk personal som återvänder från drabbade regioner, samt specialiserade NHS-centrum som står bakom dem. Planen har väntat, till största delen oanvänd, i femtio år.

Det som skiljer Storbritannien från utbrottsområdet är administration, inte virologi. Ebola sprids genom nära kontakt med kroppsvätskor från någon som redan är sjuk — kräks, blod, svett, urin — eller med föremål som vätskorna har kontaminerat. Det finns inga belägg för att viruset sprids via hosta eller nysningar som influensa och covid, och smittsamma blir man först när symtomen visar sig, mellan två och 21 dagar efter smittotillfället. Det gör ebola till det hanterbara fallet: isolering och smittspårning, verktygen som misslyckades mot covids tysta smitta innan symtomen bröt ut, fungerar betydligt bättre mot en sjukdom som markerar sina bärare.

I Kongo arbetar den maskineriet mot väpnade konflikter och en pågående humanitär kris, som gör det svårare för hälsoarbetare att hitta fall, behandla patienter och spåra smittade — just det arbete som stoppar viruset. Stora volymer människor och varor rör sig mellan de drabbade områdena och grannländerna, vilket ger viruset upprepade chanser att korsa gränser: Kenyas första bekräftade fall rörde sig om en person som rest från Kongo via Uganda till Nairobi, och den 24 juni rapporterade Frankrikes hälsovårdsministerium ett reseassocierat fall hos en läkare inom humanitärt arbete som återvänt från Kongo. En smittad resenär kan tillryggalägga lång väg innan hen blir sjuk; det som möter hen vid destinationen avgör om ankomsten blir ett hanterat fall eller en ny smittkedja.

Kliniska prövningar av ebolavacciner pågår. Storbritanniens fyra ebolapatienter sedan 1976 överlevde samtliga; de 5 103 dödsfallen har inträffat i ett land där konflikt och humanitär kris gör det svåraste arbetet — att hitta fall, behandla patienter och spåra smittkontakter — just svårast. Skillnaden handlar alltså inte om viruset utan om de institutioner som ska hejda det: där dessa fungerar och bär sina egna kostnader, hejdas smittan. Där staten kollapsat och internationella organ fyllt luckorna med halvhjärtade insatser, dödar den vidare.