Uppsalaläkare döms för tio nya övergrepp mot patienter utan ytterligare straff

En läkare som redan avtjänar åtta års fängelse för tio våldtäkter mot patienter har nu dömts för ytterligare två våldtäkter och åtta fall av grov sexual exploatering – utan att få en enda additional dag i fängelse. Uppsala tingsrätt konstaterade att det inte finns juridiskt utrymme för ytterligare straff.

Juridiken är enkel i teorin: domstolen dömer som om alla tjugo brott hade prövats i samma mål, och taket för dessa brott är åtta års fängelse. Läkaren dömdes förra året till just åtta år för de tio första våldtäkterna. Nya brott begicks dessutom innan den domen meddelades. Åklagaren krävde minst tre extra år – och fick noll.

Anmälningarna bakom det nya målet kom först när patienter fick kännedom om den första rättegången, enligt åklagare Gunnar Brodin. Många hade under lång tid undertryckt vad de utsatts för. "Många tog mod till sig och anmälde", säger Brodin. Anmälningarna ledde till åtal i tretton nya våldtäktsmål. Tre av dem friades läkaren helt från, åtta klassificerades om som grov sexual exploatering i stället för våldtäkt.

Läkaren förnekade brotten och hävdade bland annat att handlingarna var medicinskt motiverade undersökningar av patienternas underliv. Tingsrätten slog fast att hans uppträde under undersökningarna visade att han sökte sexuell tillfredsställelse.

Domen avslöjar ett aritmetiskt problem i den svenska straffrätten: en läkare som utnyttjar den tillgång hans yrke ger till försvarslösa patienter möter samma åttaåriga tak oavsett om offren är tio eller tjugo. Straffsystemet, som är statens främsta svarsinstrument, når hit sitt absoluta tak – och längre kan myndigheterna inte gå, oavsett hur många människor som skadas.

Det enda sanktion som faktiskt skärpts kommer inte från staten utan från yrket självt. Kopplade uppgifter tyder på att rekordmånga läkare förlorade sina legitimationer 2025. Det är värt att notera vad det egentligen betyder: när det statliga rättsliga maskineriet inte längre kan skärpa påföljden är det det professionella självstyret – en privatskapad kvalitetskontroll där aktörerna bär kostnaden själva – som gör det verkliga arbetet med att skydda patienter.

Det säger något om hur vårt samhälle är uppbyggt. Vi har byggt en statlig straffmakt med fasta tak, och när ett brottssyndrom som detta uppdagas visar sig taket vara oberoende av brottets verkliga omfattning. Samtidigt är det anmälningar från enskilda patienter – inte myndighetsgranskning – som tog fram de nya brotten. Staten satte taket; patienterna och kollegorna fyllde i under det.