Man i sextioårsåldern drar tillbaka bekännelse om hets mot muslimer när polisen erkänner att IP-spåring aldrig pekade på hans hem

En man i 60-årsåldern i Hörby erkände i förhör hatbrott mot muslimer efter att polisen sagt att hans IP-adress spårats till hans hem. Det var inte sant. När förundersökaren tvingades medge att spårningen aldrig pekat på mannens adress tog han tillbaka erkännandet. Rättegången inleds inom kort vid Lunds tingsrätt.

Enligt åtalet skrev mannen en grovt förrykande kommentar om muslimer på Facebook i slutet av vinter 2025 och fortsatte därefter i avhumaniserande ordalag att kräva att hela gruppen skulle kastas ut ur Sverige. Det som nu når domstol vilar på det som överlever sammanbrottet i erkännandet.

Skånska Dagbladet, där Lennart Andersson skriver om målet, granskar när en lögn är en tillåten förhörsteknik. Frågorna inför Lunds tingsrätt är mekaniska: om annan bevisning alls knyter Facebook-inläggen till mannen, och vad ett erkännande som gavs i tron att bevisningen redan fanns är värt när bevisningen visar sig inte existera. Erkännanden som framkallas på det sättet hör till de mest väl dokumenterade orsakerna till justitiemord. Tekniken fungerar lika effektivt på skyldiga som oskyldiga, och en IP-adress identifierar en uppkoppling, inte en person — just därför var påståendet verkningsfullt i förhörsrummet men värdelöst utanför det.

Det borde stämma även de som gärna ser hatlagarna användas. Ett rättsväsen som bygger domar på erkännanden framkallade genom fabricerad bevisning undergräver inte bara den enskilda målsägandens sak — det urholkar lagarnas legitimitet. Hets mot folkgrupp är ett allvarligt brott med frihetsstraff i sitt straffskala; ju grövre brottet är, desto större skada gör en förfalskad bekännelse i dess namn. Den som vill ha starka åtal mot avhumaniserande retorik ska vara den första att kräva att polisen håller sig till sanningen.

Detta är inget amerikanskt förhållande utan tämligen inhemskt. Vår egen tryckfrihetsförordning och vår processlagstiftning bygger på att domstolar, inte förhörsledare, prövar bevisning. När underrättelseplikt och polisiär effektivitet framställs som skäl att släta över procedurkrav, är det just denna typ av mål som visar varför procedurerna finns. Kostnaden för lathet betalas av enskilda medborgare, aldrig av myndigheten själv.

Kommentaren om muslimer ligger fortfarande kvar på Facebook. Spårningen till mannens hem existerade aldrig.