Britten Karl Bushby går hem till Hull efter 28 år och 31 000 mil till fots från Chile, utan motordrivna farkoster, över Dariéngapet och den frusna Beringssundet och simmade engelska kanalen, men det som nästan stoppade honom var inte öknen eller isen utan ryska visumförbud och byråkratiska passkontroller

Bilder

standard.co.uk

En engelsman klev in i sin mammas trädgård i Hull och bad om en kopp te, 28 år och 50 000 kilometer efter att han lämnade den. Karl Bushby, 57, gav sig av från Chiles sydspets 1998 med ett löfte om att gå hem utan någon form av motordriven transport. På expeditionens sista dag rullade han sin vagn över North Bridge i Hull fram till ett radhus i stadens norra del. Hans moder Angela hälsade honom med den fråga som hela färden hade varit ett svar på: "Var har du varit?"

Rutten gick genom Darién-gapet, över det frusna Berings sund mellan Alaska och Ryssland och — som meddelades tidigare denna månad — med simtur över Engelska kanalen. Hundratals nyfikna och välvilliga invånare samlades runt honom på Queen Victoria Square, där borgmästaren konstaterade att staden hade väntat i 10 229 dagar, och Karl Turner, ledamot för Hull East, läste upp ett gratulationsmeddelande från premiärministern. Bushby avböjde, som vanligt, ramen om den ensamme hjälten. "Jag gjorde inte detta ensam. Det var ett stort team. Det största teamet — jorden."

Vad den kommunala mottagningen inte kunde fånga var hur mycket av de 28 åren som inte ägnades åt att gå. Överfarten av Berings sund följdes av ett ryskt inreseförbud som strandade expeditionen i flera år, och gränsbyråkratin — visum, tillstånd, diplomatiska skrivelser — hotade upprepade gånger att avsluta färden på ett kontor i stället för i vildmarken. Ingen statlig apparat och ingen sponsorindustri bar projektet; det överlevde tack vare en mans envishet och alla dem som erbjöd honom husrum längs vägen. Det är värt att notera: det som nästan stoppade honom var inte naturen utan gränserna — de linjer som stater drar och bevakar till skyhöga kostnader för alla som rör sig över dem. Hans son Adam, åtta år när färden började och 36 vid grinden, väntade i trädgården. Grannarna hade hängt upp banderoller med texten "Välkommen hem Karl" längmed kvarteren.

Öknen, isen, djungeln: allt böjde sig för en man till fots. Passkontorerna var den del som nästan stoppade honom. "Var har jag varit?" svarade Bushby sin moder. "Tjugoåtta år senare. Här är vi."