Kristdemokraterna vill se licensjakt på vargar från 2027

Kristdemokraten Mikael Oscarsson har lämnat en motion till riksdagen som föreslår att svensk varförvaltning ska syfta till en stegvis minskning av stammen till det nya referensvärdet, med licensjakt möjlig från 2027. Naturvårdsverket räknade förra vintern till ungefär 355 vargar i Sverige och cirka 390 i hela Skandinavien, ned från runt 460 vintern 2021/22.

Att referensvärdet inte är någon stabil grund för förvaltning framgår av hur det flyttats två gånger på knappt ett år. I juni 2025 sänkte Sverige det från 300 till 170; efter kritik från EU-kommissionen fastställde regeringen ett nytt värde på 220 i juli 2026. Även licensjakten har en kort historia. Länsstyrelserna beslutade om 48 vargar för 2026, men förvaltningsrätten stoppade jakten i december 2025 med motiveringen att myndigheterna inte visat att den förenades med gynnsam bevarandestatus. Ingen licensjagt genomfördes alltså det året.

Här framträder ett välkänt mönster: staten skapar regelverk, regelverket kastas tillbaka av domstolar och byråkrater i Bryssel, och i mellanhanden bär markägare och djurägare kostnaderna. Den som bor i vargtäta landsbygdsområden får inte bara förlusterna av angripna djur — utan även få stå för utredningar, inställda jakter och förvaltning som byts ut från budgetår till budgetår.

Motionen begär dessutom att EU:s sänkta skyddsstatus för vargen — från strikt skyddad till skyddad — införs fullt ut i svensk rätt för en mer flexibel förvaltning, att vargarnas utbredning jämnas ut så att de län som idag bär flest revir avlastas, samt att skyddsjakt efter angrepp på tambur- och sällskapsdjur beslutas snabbare och enklare. Örebro län har haft flest vargrevar två vintrar i rad, följt av Västra Götaland och Västmanland. Oscarsson vill vidare att regeringen utreder hur stödet till förebyggande åtgärder, som rovdjursavvisande stängsel, och ersättningen till dem vars djur angrips kan stärkas.

Det senare är den del av motionen som förtjänar störst uppmärksamhet. När staten bestämmer var vargen ska finnas är det rimligt att staten också står för kostnaderna — inte lantbrukare och hundägare i utsatta områden. Ersättning och förebyggande stöd är dock ett kortvarigt stickprov, inte någon långsiktig lösning. Ett förvaltningssystem som bygger på att frivilliga organisationer kan stämma myndigheter till att hindra beslutade jakter ställer samhällets lantliga delar under ännu en belastning, medan beslutsfattarna i Stockholm och Bryssel inte bär någon del av kostnaden.

Motionen föreslår jakt från 2027, enligt en förvaltningsplan som beskrivs som juridiskt hållbar. Den som känner svensk rovdjursförvaltning vet att ordet "juridiskt hållbar" historiskt haft kort hållbarhet i domstol. Men att åtminstone rikta förvaltningen mot ett fast referensvärde och ge skilda län en rättvisare fördelning av rovdjursbördan är ett steg i rätt riktning — efter många år av det motsatta.