Per-Ola Olsson: Arla sparkar 29 ekologiska mjölkbönder men skulden bär politikerna

Arla säger upp ekologiska mjölkkontrakt med 29 lantbrukare. För de berörda producenterna innebär uppsägningarna betydande inkomstbortfall, och i vissa fall slutet på en produktionsform de lagt många år på att bygga upp. "Det kändes som en ordentlig örfil", säger lantbrukaren Anton Ivarsson till SVT.

I två ledare den 2 november — en i Corren, en i Norrbottens-Kuriren, båda undertecknade Per-Ola Olsson — läggs skulden på politikerna snarare än på mejerikooperativet. "Uppsägningarna är politikernas fel, inte Arlas", lyder den första rubriken; "Arla gör bara det konsumenterna redan gjort", den andra. Bakom båda står en siffra som kooperativet självt levererat: försäljningen av ekologiska mejeriprodukter i dagligvaruhandeln har sjunkit med över 60 procent sedan 2016. Correns bildtext slår fast den därav följande aritmetiken — det finns fler kor i ekologisk produktion än det finns efterfrågan på deras mjölk.

Uppsägningarna är snävare än reaktionerna i sociala medier antyder. De 29 lantbrukarna förlorar inte sina mjölkleveranser: de kan fortsätta leverera till Arla, och de kan fortsätta producera ekologiskt och ta emot det statliga stöd som är knutet dit. Det som upphör är säravtalet, och med det högre priset. En tid har mjölken från dessa gårdar redan blandats med konventionell mjölk, eftersom separat insamling inte längre var lönsam.

Den struktur Olsson pekar på är en produktionssegment byggd på politiska uppmaningar och statsstöd snarare än på konsumentefterfrågan. Lantbrukare uppmanades att ställa om till ekologisk mjölk snabbare än någon var beredd att köpa resultatet, och segmentet existerade till den pris staten var villig att betala. När konsumenternas dom slutligen kom, levererades den av den enda aktör i kedjan som faktiskt måste sälja mjölken — medan stödapparaten fortsätter att snurra. De lantbrukare som ställde om sin verksamhet på myndigheternas uppmaning får stå för förlusten själva.

Detta är incitamentsläran i praktiken. När staten betalar för en produktionsform oavsett om någon vill ha varan, uppstår en bransch som aldrig behövt klara sig på marknadens villkor. Privata aktörer som bär sina egna kostnader — som Arla, som trots allt ägs av sina lantbrukare — tvingas förr eller senare räkna med verklig efterfrågan. Staten gör inte det. Politikerna som en gång uppmanade till omställningen finns kvar i riksdagen; bonden med den omställda gården står ensam med fakturan.

Statens stödmaskineri kommer fortsatt att betala de 29 lantbrukarna för att producera ekologisk mjölk. En tid har den mjölken redan hällts ut i den konventionella strömmen. Ingen har då blivit särskilt ekologisk — men några har blivit rikare på skattebetalarnas bekostnad. Det är Folkhemmets gamla mönster i ny tappning: en politiskt önskad produktionsform subventioneras upp, misslyckas i mötet med verkligheten, och kostnaderna landar hos dem som trodde på löftena.