Missil träffar qatarisk gastanker mot Pakistan vid Hormuzsundet trots Teherans löfte om säker passage
Anfallet sker bara timmar efter att fartyget fått iransk klarering, Qatar fortsätter förmedla i Doha med förslag om frysta tillgångar mot öppnad farled och USA:s svar väntas före mellanvalen på tisdag
Bilder
Young Iranians walk past a large anti-US wall mural in Tehran on Sunday. Iran’s foreign minister has said he hopes the US chooses ‘diplomacy over other paths’ to end the crisis. Photograph: Atta Kenare/AFP/Getty Images
theguardian.com
Iran’s foreign minister, Abbas Araghchi, said the country was ready for both defence and diplomacy. Photograph: Abedin Taherkenareh/EPA
theguardian.com
The US secretary of state, Marco Rubio, said the US was open to a diplomatic solution. Photograph: Erik S Lesser/AFP/Getty Images
theguardian.com
Ett okänt antal robotar träffade på fredagen en qatarisk flytande gastankare på väg till Pakistan nära Hormuzsundet — några timmar efter att fartyget fått explicit tillstånd och garantier om säker passage från Teheran. Attacken skedde trots att Qatar intensivt medlar mellan Washington och Teheran, och den stoppade inte heller medlingen: de indirekta samtalen i Doha pågick söndagen för tredje dagen, medan golfstaternas tjänstemän beskrevs som "beredda på det värsta" i väntan på USA:s svar på ett iranskt förslag som skulle kunna öppna sundet igen före mellanvalen på tisdagen.
Upplägget som nu ligger på bordet är ovanligt konkret för ett krig som inleddes med en gemensam amerikansk-israelisk attack i februari. Qatar försöker förhandla fram frigivandet av över 6 miljarder dollar i iranska tillgångar, vilket skulle ske i takt med att Hormuzsundet återöppnas och kärnvapenförhandlingarna återupptas. Iran har redan accepterat att korta tidsplanen för sekvensen från sju dagar till två.
Tidssekvensen är avgörande eftersom ingen vilja binda sig utan bevis på motpartens efterlevnad — klassiskt förtroendeproblem där varje part kräver att den andra rör sig först. Irans utrikesminister Abbas Araghchi sade till Al Jazeera på lördagen att Teheran erbjudit sig att öppna sundet inom två dagar efter att USA upphävt blockaden av oljetankare, låst upp de frysta tillgångarna och avslutat sanktionerna mot iranska oljeexporter. Men han bekräftade att direkta samtal med Washington inte är planerade — och han deltar inte ens själv i medlingen i Doha, utan har delegerat till andra iranska diplomater medan han reser till Turkmenistan på måndagen.
Irans hållning i kärnvapenfrågan har snarare hårdnat än mjuknats i takt med att en överenskommelse kommit närmare. Parlamentets vice talman Ali Nikzad sade: "Våra fiender måste förstå att det iranska folket har beslutat att inte förhandla om kärnvapenfrågan under några omständigheter." Araghchi ramade in valet som villkorat av Washingtons "förnuft" — Iran är redo för både försvar och diplomati.
Signalerna från den amerikanska sidan är minst lika splittrade. Donald Trump sade på lördagen att USA "slutit till" stora delar av Irans militär men fortfarande måste "ta hand om" ett eller två mål, samtidigt som han kallade förhandlingarna "på god väg, men ni vet, de är inte särskilt pålitliga". Utrikesminister Marco Rubio sade att USA står öppet för en diplomatisk lösning. Irans säkerhetschef Mohsen Rezaei avslöjade dessutom att han mottagit ett brev från USA:s vicepresident JD Vance med syfte att återuppta samtalen — en förändring i tonen, men ännu obesvarad.
Förenade arabemiratens sändebud Anwar Gargash fångade regionens stämningsläge: en ny eskaleringsrunda gynnar ingen, och relationerna med Iran är nödvändiga "för att Iran är vår granne och vi vill inte se det dras in i en långvarig kris". Golfstaterna har det senaste året lärt sig vad en långdragen kris betyder i praktiken — deras tankare brinner i sundet oavsett vilka tillståndspapper de bär.
Förslaget ligger nu i Washington med några dagar kvar till mellanvalen. Efter fredagens händelser är slutsatsen enkel: en garantiskrivelse om säker passage från Teheran är värd ungefär lika mycket som samma garanti från någon annan part i detta krig. Det är en påminnelse om att mellanhänder och formella avtal inte skyddar mot parter som inte tror sig ha något att förlora — och att de golfstater som betalar priset för stormakternas spel har skäl att söka egna vägar ut ur krisen.