Queensland försöker igen utrota brun majna

I Queensland förs en återupptagen kampanj för att utrota brunmajnan, en asiatisk starfågel som införts i Australien och som under större delen av sina 164 år på kontinenten beskrivits som en underhållare — men som numera bär stämpeln Australiens mest hatade fågel. Fåglarna släpptes fria kring Ingham och Townsville 1883 i hopp om att de skulle bekämpa gräshoppor och andra insekter, en introduktion som tidskriften Scroll liknar vid den senare ankomsten av agapaddan. Victorias majnor härstammar från 1862.

Historien läses annorlunda mot dagens kampanjer. En anonym skribent i Sydneys Globe kallade 1886 majnorna för "kära, milda, livliga och ytterst underhållande". Naturforskaren Charles Barrett fann 1906 Melbournes majnor "extremt prydliga och graciösa". 1971 skrev Alec Chisholm — kanske Australiens mest ansedde fågelkonnosör — i Sydney Morning Herald att fågeln från Indien nu var en del av det australiska landskapet, inte orsakade någon ekonomisk skada och betraktades som en underhållare tack vare sitt trygga stelsteg och hjärtliga kvittrande. Acceptansen var störst i norr: en amatörnaturalist förklarade 1949 att majnan "kanske är utländsk till ursprunget — men här är han australier". Att fågeln skadade grödor hade konstaterats redan 1868, och det avvägdes mot dess värde som insektsätare.

Opinionen vände på 1970-talet och hårdnade genom 1980- och 1990-talen som del av en bredare motreaktion mot arter som allt oftare kallades invasiva. Den en gång "muntra" och "stadslika" fågeln blev "fräck, högdragen och häftigt aggressiv". En artikel i Canberra Times 1988 beskrev en bestånd av gamla inhemska träd som "lägenhetsblock för majnor" i ett kvarter som "översvämmats och dominerats" av invandrare — "en metafor för de värsta farhögorna hos dem som motsatte sig 'asiatisk' invandring". Två år senare kallade samme skribent majnorna för "inkräktare" och "utländska mobbare". Internationella naturvårdsunionen IUCN tog 2000 upp brunmajnan på listan över världens 100 sämsta invasiva arter; Canberrabon inledde 2012 gräsrotsfångst i fällor.

Kontrollinsatserna följer en dokumenterad mal: människor noterar att majnorna är talrika, lokala föreningar delar ut fällor, belöningar utbetalas, antalet verkar minska, människorna blir självsäkra — och fågeln återkommer. Det är inte ens fastställt om majnorna verkligen ökar i Queensland eller om invånarna bara lägger märke till dem mer. Fackgranskad forskning om vad fågeln faktiskt ställer till med för det inhemska djurlivet började inte publiceras förrän i slutet av 1990-talet — mer än ett sekel efter de första utsläppen.

Historiken bakom essän antyder att introducerade fåglar granskas hårdare i tider av oro för den nationella identiteten. En tidigare panik kring rödkindad bulbyl, öppet kallad "invandrarfågeln", följde samma mönster. Majnor trivs överallt där de införts — Taiwan, Mauritius, Florida — och överlever varje utrotningskampanj.

Essäns författare, australier i femte generationen av nybyggarsläkt, konstaterar att förfaderna till majnorna i hennes förort sannolikt var i Australien innan hennes egen familj kom dit.