Mor döms för rattfylla när hon körde dotter till akuten med blodig hosta och kräkningar

En mor i Södertälje har dömts för rattfylleri efter att ha kört sin dotter till akuten. Dottern hade hostat och krystat blod; kvällen innan hade modern druckit ungefär ett halvt vinflaskor och slutade runt elva på kvällen. Hon har uppgett att hon blev rädd och beslutade sig för att köra omedelbart, och att hon inte misstänkte att det fortfarande fanns alkohol kvar i kroppen.

På vägen till sjukhuset stannades hon av polisen. Blåsprovet visade 0,34 promille, 0,14 över gränsen på 0,2 för rattfylleri. Södertälje tingsrätt skriver att hon måste ha förstått att alkohol kunde finnas kvar efter föregående kvälls vin. Den norm domen fastställer är aritmetisk: en förälder som druckit vin kvällen innan förväntas räkna ut resten innan bilen startas, akutfall eller ej.

Svensk straffrätt innehåller faktiskt en nödrättslära: en i övrigt kriminell handling kan ursäktas när den avvärjer en överhängande fara som inte kan mötas på något annat sätt. Faran måste vara överhängande, handlingen den enda utvägen och den vållade skadan får inte väsentligt överstiga den avvärjda faran. Rätten prövade morgondagens körning mot det måttet och fann omständigheterna otillräckliga. Den ifrågasätter uttryckligen inte att modern var orolig för sin dotter.

Enligt modern skulle dottern, som har körkort, i annat fall ha kört själv till sjukhuset. Rätten kommer till samma körkort från ett annat håll: efter att polisen stoppat modern kunde dottern ha fortsatt till akuten.

Påföljden är fyrtio dagsböter à 490 kronor, sammanlagt 19 600 kronor. Alternativet som rätten pekade på var att dottern som krystat blod skulle ta ratten.

Det är värt att stanna vid vad domen faktiskt belönar. En förälder som i panik gör bedömningen att blodkrystande barn behöver sjukhuset nu bestrafas, medan systemet helst skulle ha haft ett krystande barn bakom ratten. Nödrätten finns på pappret, men dess krav är utformade så att de i praktiken sällan gäller den som agerar under tidspress — rättsväsendet har all tid i världen att granska beslutet i efterhand, medan föräldern hade sekunder. Staten ställer alltså ett krav på kalkyl i nödens stund som den själv aldrig skulle klara. Kostnaden för den rigida normen bär inte rättsväsendet utan den enskilda familjen, i form av böter och ett brottsregister. Man behöver inte avfärda rattfyllerilagstiftningen som sådan för att notera att när regelverket hamnar i konflikt med den mest grundläggande mänskliga reaktionen, är det normen som borde ge vika — inte människan.