Riddarturnering på Lime-elcyklar samlar hundratals londonbor i medeltidsdräkt
Orgonisatörer insamlade över en miljon på välgörenhet trots att företaget förbjudit jodden, puben som äger spektaklet skrattar åt säkerhetsdisclaimern
Bilder
Lime bike jousting
standard.co.uk
standard.co.uk
The joust took place on e-bikes
standard.co.uk
standard.co.uk
standard.co.uk
Hundratalet londonbor i medeltida dräkt samlades på London Fields under halloween för en retor av lansduell på Lime-elcyklar — det virala upplägg där två förare rullar mot varandra på företagets ljusgröna uthyrningscyklar med randiga påkar i handen. Enligt The Standard samlade duellen, mellan konstnären Jack Carden och skådespelaren Camtholomew (egentligen Cameron Carnegie-Brown), in över 1 000 pund till bland annat en psykisk hälsa-rörelse, en kvinnoorganisation och barnvälgörenhet. Carnegie-Brown förklarades som segrare.
Den första duellen tidigare i månaden fick sociala medier att explodera, vilket tvingade Lime att gå ut med ett uttalande: företaget uppskattade den medeltida andan, men säkerheten måste komma först, och cyklarna är inte till för lansdueller. Arrangörerna struntade i det och genomförde ändå tornerspelen, som de beskrev som en återkomst till riddartidens offentliga tävlingsformer.
En vakt vid namn Sonny, 20 år, konstaterade att fenomenet "nästan exploderade på en natten" — från totalt intresse till att alla ville vara med — och att London länge behövt något sådant, men att ingen tidigare haft vare sig medel eller mod att göra det. Andy Deane, kapten för det kungliga vapenkammarens tornerspelslag i Leeds, kallade det en glädje att cykelduellen fångar den medeltida idrottens prakt, och en fullt legitim form av tornerspel för dem som inte har råd med en häst.
Förarna bar hjälm, ringbrynja och mantlar; åskådarna ropade i kör "joust, joust, joust" och många var utklädda till halloween. Anhängarna beskrev sammankomsten som en flykt från 2000-talets livspåfrestningar. Carden meddelade publiken via megafon att det var "den mest sedda duellen i modern tid" — en titel som ingen inom den medeltida sporten någonsin behövt tävla om.
Det intressanta här är inte cyklarna utan ägandet. Lime äger cyklarna och säger att de inte ska användas till dueller. Folkmassan äger spektaklet och säger något annat. Företagets förbehåll lästes av ingen som behövde bry sig — och det är ingen slump. Lime står i London för ett statligt gynnat delningsexperiment, subventionerat genom gynnsamma tillstånd och offentlig gata, men bär ändå inte kostnaden för hur cyklarna används: risken ligger hos föraren och staden, vinsten hos aktiebolaget. När incitamenten ser ut så blir varningsdekanen en ren formalia, en juridisk försäkring snarare än ett verkligt förbud.
Man kan också notera vad som faktiskt hände: två privatpersoner med egna medel ordnade en folkfest, samlade in pengar till välgörenhet och skapade mer glädje än något kommunalt kulturprogram åstadkommit på åratal. Ingen myndighet planerade detta, ingen kommitté godkände det, ingen byråkrat tog betalt för att utreda det. Det skedde först när någon helt enkelt vågade — och det är kanske den mest medeltida delen av hela föreställningen.