Skola i Oskarshamn polisanmäler tioåring för Hitlerhälsning
Pojken lärde sig gesten av äldre elev och blev skrämd, straffmyndighetsåldern är femton så ärendet aldrig kan leda någonstans, varje vuxen i kedjan pekar på regelverket medan läraren som såg allt ingrep inte
Bilder
Tioårige Edvin blev polisanmäld av sin skola för att ha gjort en Hitlerhälsning i klassrummet. Foto: Roger Karlsson
Roger Karlsson
Petter Sandstedt, kommunpolis, uppger att det inte kommer att bli någon polisutredning eftersom Edvin bara är tio år gammal. Foto: Roger Karlsson
Roger Karlsson
Verksamhetschefen Karin Svensson hänvisar till den utredning som pågår om händelsen som mynnade ut i en polisanmälan mot tioårige Edvin. Foto: Roger Karlsson
Roger Karlsson
En skola i Oskarshamn har polisanmält en tioårig elev för att han gjorde en hitlerhälsning, rapporterar Barometern. Fjärdeklassaren Edvin hade lärt sig gesten av en äldre gymnasist som han knappt kände. "Det var dumt. Men jag visste inte att det var ett så fult tecken", säger han till tidningen och berättar att han blev mycket rädd.
Anmälan är i praktiken en död paragraf. Straffminimum i Sverige är femton år, och kommunpolisen Petter Sandstedt bekräftar att ingen förundersökning kommer att inledas — pojken är tio. Ändå anser Sandstedt att det är bra att skolor anmäler misstänkta brott: polisen får kännedom om vad som händer, och anmälningar kan motiveras som ett sätt att kartlägga fenomen snarare än individer. Allmänt talande, inte om just detta fall, tillägger han: "Självklart kan man tycka att det är hårt."
Skolans verksamhetschef Karin Svensson, som ansvarar för grund- och gymnasieutbildningen i Oskarshamns kommun, säger att anmälan följde lagstiftningen. Efter kritik från Edvins föräldrar har kommunen inlett en granskning av sin egen hantering. "Om något har misslyckats ska vi titta på det", säger hon.
Det är här saken blir intressant, inte som en berättelse om en elak skola utan som ett exempel på hur byråkratier fungerar. Ingen i kedjan behövde fatta ett omdöme. Läraren som såg vad som hände ingrep inte — det fanns en rutin att luta sig mot. Skolledningen anmälde — det stod i lagen. Polisen tog emot anmälan och lade den åt sidan — lagboken sa dem vad som gällde. Kommunen utreder nu sig själv, vilket är den klassiska avslutningen på varje svensk misshandelssaga: granskningen utförs av den granskade.
Incitamentsstrukturen är tydlig. För den enskilda tjänstemannen är det alltid säkrare att följa proceduren än att använda sitt förnuft. En lärare som själv hade tagit pojken åt sidan och förklarat vad gesten betyder hade kunnat bli anklagad för att ha hanterat saken fel. En rektor som avstår från anmälan riskerar att hållas ansvarig om något senare går snett. Anmälan mot ett tioårigt barn kostar däremot ingen i systemet något — varken tid, karriär eller anseende. Kostnaden bärs av pojken och hans föräldrar.
Resultatet är ett ärende hos polisen: ett dokument om ett misstänkt brott som enligt lag aldrig kommer att utredas. Ett papper som inte tjänar något syfte annat än att var och en i kedjan ska kunna peka på sin rutin. Det är inte ondska, det är något värre — ett system där alla gjorde rätt enligt reglerna och där ingen svarar för utgången.