Bugattichefen Mate Rimacs Chiron för 3,3 miljoner dollar stjäls från fabriksgården

Bugattis koncernchef Mate Rimac fick sin egen Chiron, värderad till 3,3 miljoner dollar, stulen från företagets anläggning utanför Zagreb. En okänd man promenerade in, hittade nycklarna i bilen och körde iväg. Övervakningskameror visar en man i huva som närmar sig den blå hyperbilen, ser sig om och sätter sig bakom ratten. Rimac hade lämnat nycklarna kvar av ren vana — "Jag är så stolt över att Kroatien är så säkert", förklarade han i en video på Instagram — och upptäckte stölden först när personalen antagit att någon lånat bilen.

Det som följde var en gränsöverskridande jakt sammansatt av konsumentkomponenter. Rimac använde Chirons inbyggda spårsystem för att följa bilen mot Slovenien, och följde sedan efter i sin egen Porsche 911 trots att tjuven hade en timmes försprång. Misstänkte stannade under vägen för att fylla Bugattis 8,0-liters tank med hälften så mycket bränsle — och betalade, enligt dagens mest tillförlitliga datapunkt, inte. Österrikisk polis, som fick bilens position i realtid från Rimacs team, grep en 36-årig kroatisk medborgare vid en bensinstation nära Seiersberg i Steiermark strax efter klockan sju på kvällen. Chironen fick mindre skador.

Rimac avstod från att polisanmäla och sade att han övervägt att köra den misstänkte hem. Mannen berättade för polisen att han besökt Bugattis huvudkontor för att söka jobb, men "såg bilen och den hade en nyckel i". Myndigheterna rev upp Rimacs storsinthet: med hänsyn till bilens värde kommer målet att drivas ändå.

Historien är i grunden en berättelse om incitament. Rimacs vana att lämna nycklar i bilen bygger på att Kroatien länge varit ett land där sådant inte kostar något — en trygghet som delvis vilar på att stöld av denna magnitud är sällsynt och därmed sällan bestraffas i vardagen. När den faktiskt inträffar visar det sig att det privata spårsystemet i bilen, i samarbete med Rimacs eget team, presterar bättre än den statliga brottsutredningen hade gjort på egen hand. Polisen behövde matas med positioner i realtid för att överhuvudtaget gripa någon.

Och myndigheternas beslut att driva målet mot offrets vilja förtjänar en andra tanke. Rimac, som bär hela förlusten själv, bedömer att en anmälan inte är värd besväret. Åklagarsidan, som inte förlorar något på processen — kostnaderna ligger på allmänheten — väljer att driva målet ändå. Det är en tydlig illustration av hur den som bär kostnaden och den som fattar beslutet sällan är samma part. Att offret dessutom inte får välja själv är en påminnelse om hur lite offrets egen bedömning räknas när den statliga maskinen väl satts i rörelse.