Stora folkmassor utmanar Macrons regering i Frankrike
Ursprungligen en studentrörelse mot dåliga bostäder och utbildningssystem har protesterna nu spridits till en bredare motståndsrörelse mot levnadskostnader och ojämlikhet, vilket även ses i Tiran, Trots massiva polistilldelningar saknar staten en ledande part som kan förhandla med de strukturella missnöjena
Bilder
Leftist party La France Insoumise (LFI) candidate in France’s 2027 presidential election Jean-Luc Melenchon and French-Palestinian member of the European Parliament Rima Hassan take part in a nationwide demonstrations over the rising cost of living and inequality in Paris. Photograph: Ed Jones/AFP/Getty Images
theguardian.com
A person in an inflatable costume taking part in the demonstration in Paris. Photograph: Pedro Nunes/Reuters
theguardian.com
A protester gives a flower to a gendarmerie officer. Photograph: Abdul Saboor/Reuters
theguardian.com
A protester dressed up as a ghost holds a placard reading “A ghost more visible than Bardella in the European Parliament”, in reference to Jordan Bardella, the president of the far-right National Rally. Photograph: Sameer Al-Doumy/AFP/Getty Images
theguardian.com
Protesters wearing Halloween masks pose with placards during demonstrations in Lille, northern France. Photograph: François Lo Presti/AFP/Getty Images
theguardian.com
Över 300 000 personer marscherade genom Frankrike i lördags i den tredje sammanhängande veckan av landsomfattande protester mot regeringen. Polisen använde tårgas i Paris och 70 000 poliser och gendarmer sattes in i landet. Inrikesministern Laurent Nuñez hade varnat för "mycket hög risk" för samordnad orolighet och förbjöd halloweenmasker som skydd för gatuvåld. Demonstrationer spred sig även genom tyska städer, och våldsamma sammandrabbningar fortsatte för andra veckan i Tirana, där unga demonstranter kastade sten mot regerings- och utbildningsministerierna i protest mot matpriser, låga löner och studieavgifter.
Marscherna började förra månaden när gymnasieelever strejkade över personalbrist, förfallna skolbyggnader och ett antagningssystem till universiteten som uppfattas som orättvist mot eftersatta studenter. Rörelsen har sedan vuxit till en bredare utmaning mot Emmanuel Macrons regering och lockat till sig fackförbund och vänsterpartier. Jean-Luc Mélenchon, kandidat för La France Insoumise i presidentvalet 2027, och den fransk-palestinska Europaparlamentarikern Rima Hassan deltog båda i Paris-marschen, som startade vid Porte Bagnolet i stadens östra utkant — undanträngd från de centrala boulevarderna på polisens order, sedan Macron bestämt att marscher ska hållas borta från centrala kommersiella distrikt för att undvika upprepning av tidigare kvällsupplopp.
Flera tusen samlades vid Porte Bagnolet på lördagseftermiddagen, ledda av en rad gymnasieelever som gick hand i hand, med fackförbundet CGT:s ordningsvakter i spetsen och kravallpolis i sidogatorna. En deltagare, den 21-årige universitetsstudenten Cabreux, berättade att de usla förhållandena i statliga studenthem — fuktfläckar, flagande väggar, kackerlackor och råttor — tvingat honom att demonstrera, och att han hoppades att deltagarantalet skulle förbli fredligt för motverka regeringens framställning av rörelsen som en täckmantel för plundring.
Spänningen går åt båda håll. Polisens metoder för folkkontroll har mött hård kritik från fackförbund och juridiska observatörer efter upprepad användning av tårgas, vattenkanoner och spridningsgranater; tidigare denna månad förlorade en femtonårig elev en hand när han plockade upp en chockgranat — ett vapen Frankrike tidigare suspenderat vid studentdemonstrationer. Nuñez har bekräftat att alla mellanklassade kontrollvapen förblir tillåtna om poliser möter riktade angrepp. I Paris spärrade polisen avläget till Place de la République och Les Halles mellan 23:00 och 06:00, och obeledsagade minderåriga mötte utegångsförbud kl 21 kring Champs-Élysées. I Italien hölls kravallförband i beredskap i Milano, Turin och Bologna.
Regeringens problem är strukturellt. Två helgers upplopp, plundring och brandstiftelse gav massgripanden men inga förhandlingar — det finns ingen ledning att förhandla med. Inrikesministeriet kan sätta in 70 000 poliser och räkna 300 000 marscherande, men missnöjet som syns i Lille, Lyon och Tirana handlar om levnadskostnader, ojämlikhet och bostäder, och inget av det kan kväsas med trupp. Myndigheterna förberedde sig för våld efter mörkrets inbrott; en demonstrant i Lyon bar en skylt med texten: "Vi är bara ett finger från uppror."
Det är värt att notera hur den franska staten hanterar missnöjet: inte genom att åtgärda orsakerna — bostadsbrist, skenande levnadskostnader, förfallna skolor — utan genom att skicka ut 70 000 beväpnade män och förbjuda masker. Det är ett klassiskt mönster. När staten själv skapat villkoren som driver unga ut på gatorna, svarar den med förvaltningsrätt i stället för politik. Svenska läsare känner igen mönstret: även här möts växande kostnadstryck och bostadsbrist med utredningar och polisförstärkning, medan de institutioner som skapat problemen står sig själva till buds. Mélenchons närvaro i tåget visar också hur etablerade partier försöker kanalisera gatans vrede till sin egen fördel — frågan är om någon faktiskt vill lösa det som driver folk dit.