Ungdomar på Los Padrinos i Los Angeles vinner rätten att krama sina föräldrar vid besök

Ungdomar intagna på ungdomsanstalten Los Padrinos i Los Angeles har vunnit rätten att krama sina föräldrar vid besök, efter en kampanj som fördes inifrån anstalten. Mercedes Maradiaga besökte sin 19-årige son varje helg under hela hans tid där, och tillbringade år vid ett besöksbord utan att få röra honom.

Förbud mot kroppskontakt gjorde inga undantag för födelsedagar eller helger. En mor som kramade sin son på hans födelsedag fick besöket avbrutet och alla kommande besök inställda i två veckor, enligt Ilana Parach från Hoops 4 Justice, som drev ett basket- och mentorprogram på anstalten. En pojke som suttit intagen i tre år fick se sin mamma gråta på andra sidan bordet. När Parach bad de intagna ungdomarna lista vilka program de önskade sig — resurser för deras familjer, stöd vid återgång i samhället — lade de till en sista punkt: "Vi vill kunna krama våra mammor."

Regeln verkställdes alltså av en institution med ett väl dokumenterat rykte för det motsatta problemet. Los Padrinos stängdes 2019 sedan förhållandena — råttplagor, översvämmade toaletter, övergrepp av personal — brutit mot delstatens standarder, och sex tjänstemän åtalades för misshandel och barnmisshandel efter att ha sprejat pepparsprej på tonårsflickor. Anstalten öppnades igen 2023 när Central Juvenile Hall, som tagit över dess intagna, i sin tur stängdes av samma skäl. Övergreppen återupptogs inom några månader, och 2025 åtalade Kaliforniens justitieminister 30 tjänstemän för barnfarlighet och misshandel, konspiration och våldshandlingar i samband med så kallade gladiatorstrider som personalen uppmuntrade mellan de intagna ungdomarna.

Maradiagas egen son blev misshandlad av vakter dagar innan hennes besök i september 2024. Det skedde i en del av anstalten utan kameror; vakterna kastade sig över honom och sparkade honom, och han behövde opereras för en avsliten korsbandsskada. "Jag kunde inte ens visa honom att jag var här med en liten kram", sa Maradiaga. "Det hade betytt allt för honom. Det var tungt, och jag höll på så i fyra år."

Olivia Shields, samordnare för politik kring rättsväsendets omvandling vid Urban Peace Institute, beskriver ett länsstyrelse som undviker brister efterlevnaden genom att flytta människor istället för att minska antalet intagna. "Istället för att avveckla dessa populationer av unga och hitta samhällsbaserade alternativ eller trappstegslösningar för så många som möjligt av dem, flyttar man i princip ungdomarna från anstalt till anstalt för att slippa sanitetsmärkningar", sa hon. Los Padrinos bar sitt rykte i Los Angeles långt före 2019; Maradiaga växte upp med att höra oroande historier om anstalten och säger nu att den borde stängas. "Jag tror inte att det är lösningen att låsa in dem borta från sin familj."

Kramarna kommer nu att tillåtas på en anstalt där vakter arrangerade slagsmål mellan samma pojkar. Sista punkten på ungdomarnas önskelista krävde en kampanj för att uppnå; slagsmålen krävde 30 åtal för att stoppas. Det är en uppseendeväckande illustration av var en statsfinansierad institutions prioriteringar egentligen ligger: den egna personalens bekvämlighet väger tyngre än både de intagnas och deras familjers grundläggande behov, tills yttre tvång säger stopp. Att ett sådantsystem dessutom kostar skattebetalarna miljarder per år och åratal — medan enkla, kostnadsfria alternativ som familjekontakt visat sig minska återfall i brott — säger allt om incitamentsstrukturen: institutionen belönar sig själv för att existera, inte för att lyckas.