Tre tankbåtar brinner i Hormuzsundet när Irans revolutionsgarde stoppar fartyg på otillåtna rutter

Tre tankfartyg brann och tvingades stanna i Hormuzsundet på fredagen, enligt Irans revolutionsgarde, som uppgav att fartygen trafikerade rutter som Teheran anser otillåtna och att de stängt av sina positioneringssystem. Omans centrum för sjösäkerhet evakuerade separat 25 besättningsmän från ett handelsfartyg under panamansk flagga som attackerats och brann ungefär 1,6 nautiska mil utanför Musandamkusten. Brittiska Maritime Trade Operations rapporterade en ytterligare händelse där en mindre båt fäst två sprängladdningar på ett tankfartygs skrov över vattenlinjen och antände en brand i maskinrummet; Financial Times identifierade fartyget som Louise 1. Besättningarna ska ha klarat sig oskadda.

Revolutiongardet hävdade att tankfartygen fortsatte segla trots upprepade radi varningar innan de råkade i trubbel i vad man kallar osäkra områden — utan att lämna några uppgifter om fartygens identitet, flaggor, orsaker eller besättningarnas tillstånd. Redan på torsdagen kom påståenden om att tre tankfartyg kört på sjöminor längs sundets södra rutt, och det förblev oklart om fredagens fartyg var ytterligare eller desamma. Enligt uppgifterna var det den första framgångsrika magnetmina-attacken sedan kriget mellan USA och Iran inleddes i februari — en vapentyp vars tysta återkomst undergräver de upprepade försäkringar som comes från Washington. Amiral Brad Cooper, chef för USA:s centralkommando, har insisterat på att de viktigaste farlederna rensats från iranska minor, att Irans flotta är förstörd och att revolutiongardets styrkor inte längre verkar i farleden. Minorna fortsätter ändå att detonera.

Tidpunkten är själva berättelsen. Qatariiska medlare återvände till Teheran på fredagen för att fortsätta mäkla i en överenskommelse mellan Iran och USA — samma dag som revolutiongardet meddelade att tankfartyg brann i både sundets östra och västra ände. Teherans förhandlare sitter vid förhandlingsbordet i Doha-medierade samtal medan dess sjöstridskraft publicerar bevisen för det hot man förhandlar bort. USA:s centralkommando har för sin del förnekat revolutiongardets påstående från torsdagen om att man tagit en amerikansk drönare av typen MQM-170 i besittning.

Sundet har nu tre parallella makter: den amerikanska flottan, som eskorterar tankfartyg genom farleder den förklarar rensade; revolutiongardet, som stoppar och antänder fartyg på rutter det förklarar otillåtna; och Omans flotta, som bärgar överlevande från brinnande skrov utan att utse några skyldiga.

Ur ett europeiskt perspektiv är lären uppenbara. Washington lovade att minesvepningen och den tillfälliga krigsinsatsen skulle göra Persiska viken trygg för handel — lovat som visat sig värdelöst inom veckor. Den amerikanska närvaron skapar inte ordning utan en scen där iranska och amerikanska anspråk kolliderar, med världens oljetrafik fast i mitten. Europa, som bär kostnaden av varje prischock på oljemarknaden, har ingen egen säkerhetsarkitektur i regionen och lämnas att lita på att parterna i Doha når en överenskommelse innan nästa minor detonerar. Att Europa återigen är åskådare till ett väpnat drama drivet av amerikansk-iransk antagonism — där de europeiska ekonomierna står för efterräkningen — är mönstret snarare än undantaget.