Indiens Jamtara har blivit en "phishing-huvudstad" där bedrägerier sker i industriell skala

En nyligen publicerad granskning av Indiens cyberbrottslighet belyser inte en isolerad konspiration, utan snarare ett djupt rotat och ekonomiskt motiverat systemfel inom statliga institutioner. Berättelsen börjar med Preneet Kaur, en före detta parlamentsledamot, vars konto tömdes på 2,3 miljoner rupier genom ett sofistikerat bedrägeri. Hon blev lurad av en man som presenterade sig som bankens chef, hävdade att hennes konto var inaktivt och krävde omedelbar uppdatering av identitetsuppgifter. I brådska överlämnade hon sina kortuppgifter och engångskoder. Inom några minuter hade pengarna flyttats till 28 olika konton, varav 21 ägdes av ett enda företag i Gurgaon.

Utredningen led österut till Karmatar i delstaten Jharkhand, där polisen arresterade Ataul Ansari, en lokal ledare. Hans bostad ransonerades och man hittade 700 SIM-kort och 20 mobiltelefoner. Ansari erkände ha bedragit en tidigare tjänsteman och en högt uppsatt tjänsteman inom olje- och gasindustrin. Hans brottsvinster användes däremot för att finansiera hans legala verksamhet som vägbyggare under statliga kontrakt – ett avtal som upphörde efter hans gripande.

Det som framträder i denna omfattande rapportering är att bedrägerierna i regionen inte är slumpmässiga händelser, utan ett organiserat ekosystem. Det är inte en konspiration i traditionell mening, utan en fungerande leveranskedja: samtalare som ringer ut lurade, mellankontoväxlar som tar emot medlen och utbetalningsnätverk som snabbt tömmer dem. Kaur var inte ett mål i sig; hon blev slumpmässigt kontaktad av de som arbetade med telefonsamtalen. Denna verksamhet har dessutom en lokal status; Ansari beskrivs ha haft betydande inflytande inom sin egen krets.

Den mest oroande insikten i granskningen rör dock hur rättssystemet har anpassat sig till denna industri, snarare än att tvinga industrin att anpassa sig till lagen. Den lokala polisen i Jamtara visade rutinmässigt mildhet mot cyberkriminella. När de fick förvarning om att utomstående team från andra delar av landet var på väg för att genomföra gripanden, varnade de tyst de kriminella gäng. Det tog polisen två år att fullt ut förstå omfattningen av den kriminella aktiviteten. Deras svar var dock inte en skärande insats, utan en ekonomisk avtalsrelation: varje lokalt gäng betalade polisen 350 000 rupier i månaden.

De få gripanden som sker riktas mot individer, som Pappu Mandal, en medhjälpare till Ansari. Han spårades under en vecka genom sin mobiltelefon och arresterades i utkanten av sin by, efter att kvinnliga poliser, som utgav sig för att vara familjemedlemmar till en potentiell brud, upptäckte att han inte var hemma. 700 SIM-kort i ett enda hus och 21 mottagande konton hos ett enda företag vittnar om en industri, inte om en enskild gärningsman. Polisen öppnade sin utredning i Kaur-fallet, som boken noterar, enbart eftersom offret var en ledamot av parlamentet.