Prostatakirurg lämnar Linköping efter nitton år när operationsrum står tomma

Efter nitton år på Universitetssjukhuset i Linköping lämnar urologkirurgen Jon Forsberg, specialistläkare och ansvarig för prostatacancervården i Region Östergötland, sin sista arbetsdag. "Det känns hopplöst", säger han till Corren. Över hundra personer har skrivit under en upprop om sjukhusets operativa kapacitet. Operationssalar står tomma.

Tomheten beror inte på brist på kirurger. Forsberg pekar på maskineriet i övrigt: "Med en organisation som denna är det alltid något som skaver. Är det inte brist på vårdplatser är det brist på anestesiologer." Den centrala operationsavdelningen har länge saknat operationssköterskor. En planerad operation kräver ändå någon som söver patienten och någon som räcker instrument; när de tjänsterna står vakanta blir kirurgens kompetens outnyttjad.

Nu töms tjänsterna på allvar. En anestesisjuksköterska skriver i samma tidning att elva kollegor i hennes yrkesgrupp sagt upp sig utöver henne — inte för att arbetet mist sin mening, utan för att systemet bröt ner deras hälsa. På ledningsmöten handlar språket om produktionsmål; vid operationsbordet är verkligheten multisjuka och sköra patienter som kräver full uppmärksamhet. När varningar om ohållbar arbetsbelastning inte hörs, slutar personalen med stor sorg.

Forsberg menar att sjukhusets veteraner känner cyklerna och oroar sig inte om en press varar några månader och sedan släpper. Den här släppte inte. Uppropets hundratals namn markerar punkten där väntan övergick i uppsägningar.

En sjuksköterska kan i princip ersättas. En överläkare som byggt upp en cancervård på nitton år ersätts inte, den efterträds högst — om en efterträdare kan hittas som är villig att acceptera de förhållanden som just tömde tjänsten. Regionen äger fortfarande lokalerna och utrustningen; det som gått ut dörren är den specifika kombinationen av händer, erfarenhet och vilja som gjorde dem användbara.

Brevet från anestesiverksamheten undertecknades "en ledsen anestesisjuksköterska som sagt upp sig".

Det finns en enkel lärdom här som regionpolitikerna helst slinker ifrån. Den offentliga vården bär inte kostnaderna för sina egna beslut — de hamnar hos patienterna i kö och hos personalen som bränner ut sig. När varningsklockorna ringde valde ledningen att prata produktionsmål i stället för att åtgärda arbetsbelastningen. En privat aktör som förlorar sin nyckelpersonal på det här sättet skulle tvingas betala priset direkt, i form av uteblivna intäkter och rykte. Regionens tjänstemän betalar ingenting — inte förrän väljarna börjar räkna ihop siffrorna själva. Det är därför incitamenten i Folkhemmets vårdmonopol så sällan leder till förändring i tid, och alltid till ursäkter efteråt.