Säkerhetspolisen blockerar resedokument för rysk veteran som slogs mot Putin

En man som har tjänstgjort som maskinkarl i Ukraina – i ett land som statens säkerhetstjänst identifierar som sitt mest allvarliga yttre hot – har nu fått sina resehandlingar indragna. Aleksey Makarov, 38, som arbetar som tågvärd på Skånes Pågatågen, har klassats som ett säkerhetshot av Säkerhetstjänsten. Detta sker i en situation där den enskilde har mött det hot som staten oroar sig för i verkligheten.

Utifrån myndighetens perspektiv är fallet ett klassiskt exempel på institutionell riskminimering. För säkerhetstjänsten är logiken enkel: en tjänsteman som godkänner en före detta utländsk stridande tar på sig ett personligt riskansvar om något skulle gå fel i framtiden. En tjänsteman som flaggar en individ undviker det ansvaret. Risken att ett potentiellt hot missas och därmed utvecklas till en uppmärksammad skandal med namn och adresser är enorm. Den rationella handlingen för en statlig aktör är därför att markera alla som har hanterat vapen utomlands.

Detta skapar en institutionell dynamik där systemet inte har någon förmåga att skilja på en veteran som tjänstgjort i ett land som Sverige aktivt stöder, och en veteran som har tjänstgjort för ett land som Sverige fruktar. För Makarov, som själv är en vänsterorienterad anarkist och svensk kickboxningsmästare, blir beslutet en form av straff baserat på hans politiska profil och hans erfarenhet av att ha hanterat vapen i strid. Han har alltså blivit ett hot mot den stat som han faktiskt mött hotet.

Denna mekanism innebär att kostnaden för ett institutionellt misslyckande alltid bär den enskilde. Makarov kan nu bli nekad sitt uppehållstillstånd och inte lämna landet, trots att han är en del av den befolkning som Sverige utgör sitt försvar runt. Staten har omorganiserat sitt försvar, sina inköpsstrategier och sina allianser kring det uttalade ryska hotet. Ironiskt nog är den enda personen i denna berättelse som faktiskt mötte det hotet med en maskinpistol nu låst inne i det land som har klassat honom som en säkerhetsrisk.

Fallet belyser en grundläggande svaghet i modern statlig kontroll: När statliga institutioner tvingas hantera komplexa, gråzonsteman som politisk extremism och internationella konflikter, tenderar de att falla tillbaka på en förenklad binär logik. Resultatet är ett system som är både oförmöget till nyanser och dömande, där det enda som räknas är den institutionella säkerheten, oavsett sanningens komplexitet.