Everests folktomma forskningsstation tar emot tre gånger så mycket mikroplast som baslägret
Kinesiska mätningar visar 64 partiklar per kvadratmeter och dygn vid Qomolangma Station mot 23 vid lägret, regn och snö skrubbar ner plasten från atmosfären och över 56 ton uppskattas årligen sedimentera på Tibets platå, klimatet sprider föroreningen dit ingen människa tagit den
Bilder
Mount Everest, centre with cloud bank, as seen from Kallapattar viewpoint (Getty Images)
Getty Images
A plastic water bottle lies abandoned next to the 'Everest Base Camp' signage (Getty Images)
Getty Images
Kinas Qomolangma-station, en forskningsanläggning i hög höjd på Everests nordsida i Tibet, har mätt 64 mikroplastpartiklar per kvadratmeter och dag som sedimenterar där. Lägerschemat Everest Base Camp, där klättrarna faktiskt befinner sig, mätte 23. Siffrorna kommer från månader av mätningar av kinesiska forskare och publiceras i tidskriften Communications Earth & Environment.
Resultaten kvetsar en tidigare bild. En studie från 2020 av Imogen Napper och Richard Thompson fann plastfibrer i snö och vattendrag runt Everests läger och bar ansvaret på klättringsindustrins syntetiska kläder. Men den nya mätserien genomfördes under säsonger då berget är i det närmaste människotomt — och registrerade de högsta värdena vid den övergivna stationen. Finare nanoplast, bland annat polyeten, polyetylentereftalat, polyvinylklorid och polypropen, förekom i högre koncentrationer vid Qomolangma-stationen än vid baslägret, och de större partiklarna där dominerades av polyamid, PET och polyeten — materialen i syntetiska textilier och förpackningar.
Leveransmekanismen är vanligt väder. Plastpartiklar svävar i atmosfären tills vattendroppar och iskristallar fångar dem när moln bildas, och monsunregn och monsunsnow sköljer sedan ner dem på marken — en process forskarna kaller våtdeposition, som mätbart ökade under monsunperioderna. Enligt författarnas uppskattning kan över 56 ton mikroplast ansamlas varje år på Tibetska platån över 4 000 meter, de högasiatiska isreserver som forskare kallar tredje polen. Exponering har kopplats till inflammation, DNA-skador och hormonstörningar hos människor och andra djur.
Ett rör eller en skorsten har en ägare som kan regleras, bötfällas eller stämmas. Plastet som landar på Everest har ingen sådan: det släpptes ut någonstans långt nedifrån av tusentals obunden källor, och atmosfären sköter distributionen. Fibrerna som Napper fann i lägerssnön var alltså inte främst ett minne av jackorna runt omkring; de var den lokala kanten av ett nedfall som fortsätter även när berget är tomt.
Stationen som nästan ingen besöker samlar nästan tre gånger mer plast än lägret där alla vistas. Det är en påminnelse om att miljöproblem inte respekterar nationsgränser eller ansvarsuppbärande — och att ansvarsfrågan blir svår att lösa när ingen enskild aktör kan ställas till svars. Kinas mätstation, byggd i självsynt syfte, levererar därmed data som pekar på ett globalt ansvar som varken stat eller marknad hittills lyckats hantera.