Blandat

Patrick Stewart dör 86 år gammal

Dödades av Hollywood två gånger innan karriären hunnit börja, tiotals år på Royal Shakespeare Company och för gammal och flintskallig för tv-huvudroller innan Roddenberry gav honom Enterprise, som Professor X i X-Men upprepade tricket mot Ian McKellens Magneto och Shatner ledde hyllningarna

Bilder

Patrick Stewart as Professor Charles Xavier in X-Men: The Last Stand (2006). Photograph: 20thC.Fox/Everett/Shutterstock Patrick Stewart as Professor Charles Xavier in X-Men: The Last Stand (2006). Photograph: 20thC.Fox/Everett/Shutterstock theguardian.com
Peter Bradshaw Peter Bradshaw theguardian.com
‘A whole new generation of Trekkers found a charismatic new leader to rally round’ … Patrick Stewart in the 2002 film Star Trek: Nemesis. Photograph: Globe Photos/ZUMA Press Wire/Shutterstock ‘A whole new generation of Trekkers found a charismatic new leader to rally round’ … Patrick Stewart in the 2002 film Star Trek: Nemesis. Photograph: Globe Photos/ZUMA Press Wire/Shutterstock theguardian.com
Stewart opposite Ian McKellen in 2000’s X-Men. Photograph: 20thC.Fox/Everett/Shutterstock Stewart opposite Ian McKellen in 2000’s X-Men. Photograph: 20thC.Fox/Everett/Shutterstock theguardian.com
Patrick Stewart, 86, said he had no plans to retire from Hollywood Patrick Stewart, 86, said he had no plans to retire from Hollywood dailymail.com

Skådespelaren Patrick Stewart har avlidit, 86 år gammal. Han lämnar en karriär som branschen vid två tillfällen avfärdat innan den hunnit börja på allvar. Frågan man bör ställa sig är varför en av Englands skickligaste scenaktörer fick vänta så länge på film- och tv-industrins uppmärksamhet — svaret säger en del om hur den branschen väljer sina namn.

Stewart, född i Yorkshire, tillbringade sina trettio- och fyrtiotal på scen hos Royal Shakespeare Company, med roller som Sejanus mot Derek Jacobi i 'Jag, Claudius' och kung Leodegrance i John Boormans 'Excalibur'. Under samma år bedömde tv-chefer honom som för skallig och för åldrad för huvudroller. En klassiskt utbildad aktör med gedigen meritlista räckte alltså inte; branschen egna kriterier styrde, och de hade litet med konstnärlig kvalitet att göra.

Genombrottet kom först 1987, när Gene Roddenberry gav honom rollen som kapten i 'Star Trek: Next Generation'. Kontrasten mot William Shatners vältrimmade äventyrsromantiske Kirk var medveten, och den fungerade: serien gick till 1994, följdes av fyra långfilmer och så småningom uppföljarserien 'Star Trek: Picard'. Ännu en film, 'Star Trek: Nemesis', kom 2002.

Superhjältegenren upprepade samma mönster. Som professor Charles Xavier — rullstolsburne grundaren av X-Men, först på duken 2000 — mötte Stewart Ian McKellens Magneto, två Royal Shakespeare-veteraner i en serietidningsadaption som ingen då vågade tro på.

Guardians Peter Bradshaw framhåller att Stewart gav tyngd och komplexitet åt roller som branschen förutsatt varken krävde eller tålde. Det är en träffande formulering av problemet: det var inte rollerna som var för små för Stewart, det var branschens föreställning om vad publik klarar som var för snäv.

I sina sista intervjuer insisterade Stewart på att han aldrig tänkt pensionera sig. William Shatner — mannen vars skugga han äntligen klivit ur — ledde hyllningarna.