Asien

Taliban misshandlade läraren Basir Arian för undervisning av afghanska flickor

Kallade honom avfall och västsamarbetsvillig innan raggat Räknas ner

Bilder

‘If you disobey this order, they will kill you’ … Basir Arian. Photograph: Mary Turner/The Guardian ‘If you disobey this order, they will kill you’ … Basir Arian. Photograph: Mary Turner/The Guardian theguardian.com
‘My dreams began because of my father’s belief in me’ … Arian aged 10. ‘My dreams began because of my father’s belief in me’ … Arian aged 10. theguardian.com
‘My parents were overjoyed when I got in’ … Arian before the national university entrance exam in 2013. ‘My parents were overjoyed when I got in’ … Arian before the national university entrance exam in 2013. theguardian.com
‘It was my therapy’ … Arian’s first day at the gym. ‘It was my therapy’ … Arian’s first day at the gym. theguardian.com
‘It felt like being in detention’ … the room in an asylum hotel where Arian slept. ‘It felt like being in detention’ … the room in an asylum hotel where Arian slept. theguardian.com

När Basir Arians telefon ringde i maj 2022 fick han tjugo minuter på sig att infinna sig på underrättelsetjänstens kontor i Herat — och ta med sig telefonen. Arian drev en utbildning på nätet i engelska för afghanska flickor sedan talibanerna förbjudit dem att gå i skolan. Han berättade för en vän vart han skulle och vad som skulle göras om han inte kom tillbaka.

På anläggningen spelade en högt uppsatt tjänsteman ett röstmeddelande från WhatsApp där Arian uppmuntrat sina elever att inte tappa hoppet. Han anklagades för att vara avfällig och marionett åt västerlandet, och befallde en underordnad: "Låt oss lära honom en läxa." Bländad med sammanbundna händer i ett källarrum högg Arian med en geväreskolv och sparkades till medvetslöshet. Han vaknade liggande i sitt eget blod, med brutet finger, bruten näsa och bruten käke. "Jag visste att de förr eller senare skulle komma och hämta mig", säger han.

Arian föddes 1997 på landsbygden nära iranska gränsen, där sovjetinvasionen och inbördeskriget redan satt sina spår och landsminor strödde landsbygden. Byns första skola öppnades 2003 — tält från Unicef, tillsammans med böcker, pennor och kex vid rasterna. Varannan vecka trampade en skolkamrat som samlade ved, eller en mor som hämtade vatten, på en mila och förlorade en lem, ibland med vad Arian beskriver som "inget kvar att rädda". Hans far, skräddare med fallenhet för matematik och bara några års skolgång, ville något bättre för sin son. "Mina drömmar började tack vare min fars tro på mig", säger Arian.

Misshandeln övertygade honom om att han måste lämna landet. Den underjordiska undervisningen av afghanska flickor fortsätter att verka, men kostnaderna betalas numera i egen person av dem som undervisar — medan donatorer i utlandet förhandlar principer med regimen.

Det är ett mönster som upprepas överallt där västerländska institutioner hanterar talibanregimen: kostnaderna externaliseras. De som sitter i Genève eller New York kan hålla workshoppar om kvinnors rättigheter utan risk. Den som faktiskt driver en skola för flickor i Herat bär hela priset — i källare, med geväreskolvar, utan något som helst skyddsnät. Biståndsindustrin har ett starkt incitament att fortsätta förhandla, eftersom förhandling är dess affärsmodell och dess anställda betalar aldrig priset för utfallet.

Det är värt att notera att Arians skola drevs privat och på nätet, med de medel som fanns, inte genom något statligt program. Det var exakt denna oberoende verksamhet — utan statlig mellanhand att förhandla genom — som regimen uppfattade som ett hot. När makten inte kan kontrollera en verksamhet slår den till mot personen. För svenska läsare är lärden enkel: institutioner som fjärrstyr principer på avstånd, medan andra betalar blodpriset, förtjänar inget förtroende. Arians berättelse är en lögnens motgift mot alla som vill tro att förhandlingar och deklarationer räcker.