Mohamed Soliman erkänner hatbrott efter brandattentat mot judisk demonstration i Boulder

Mohamed Soliman erkände i torsdags i en domstol i Denver de federala anklagelserna om hatbrott och medgav att han genomförde brandattentatet mot en judisk manifestation i Boulder, Colorado, där 82-årige Karen Diamond dog och ett dussin personer skadades. Mannen från Egypten avtjänar redan ett livstidsstraff efter en fällande dom i delstatlig domstol i fjol vår.

Attacken ägde rum i juni 2025, när Soliman kastade två tända brandbomber mot deltagarna i en veckovis demonstration till stöd för de gisslan som togs i Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Han ropade "Free Palestine" när flaskorna krossades. Federala åklagare hävdade att han valde ut gruppen eftersom demonstranterna var judar. Den federala domen omfattade nio punkter för hatbrott, två punkter för användning av eld eller sprängämne i brottsligt syfte och en punkt för innehav av sprängämne i samband med brott – alla med livstidsstraff som påföljd. Åklagarna valde att inte kräva dödsstraff.

Genom erkännandet avslutas det federala målet, men bakgrunden till händelsen förblir oprövad. Soliman kom in i USA 2022 på ett turistvisum som löpte ut året därpå. Han ansökte därefter om asyl och beviljades arbetstillstånd, som även det gick ut. Federala myndigheter bekräftade att han var olagligt i landet vid attacken och bodde med hustru och fem barn i Colorado Springs, där han sysslade med en rad lågavlönade jobb. Paret skilde sig i april, och han har sedan gett upp sitt motstånd mot att familjen utvisas.

Enligt en FBI-förklaring uppgav Soliman efter sitt gripande att han ville "döda alla sionister". Delstatsåklagare sade att han planerat attacken i ett år, två gånger försökt köpa en pistol och avvisats båda gångerna, samt att han bar med sig arton brandbomber till gågatan på Pearl Street – utklädd till trädgårdsmästare för att komma nära. Han kastade två. Av de 29 offer som åklagarna identifierade hade 13 fysiska skador.

Karen Diamond dog tre veckor efter attacken, sedan hon enligt familjen lidit outsägligt.

Fallet visar tydligt hur ett statligt immigrationssystem fungerar i praktiken: visum utfärdas, löper ut, asylansökningar beviljas tillfälliga arbetstillstånd – och ingen instans bär ansvar för uppföljningen. Myndigheterna har alla tänkbara uppgifter om enskilda personer, men incitamenten att agera på dem är svaga. Den som ytterligare borde ställa sig frågan varför en man med uppenbart hatiskt motiv fick vistas åratal i landet på skattebetalarnas bekostnad får knappt något svar från vare sig politiker eller byråkrati. För familjen Diamond spelar sådana frågor dock ingen roll längre.