Christine Lagarde avgår som chef för Europeiska centralbanken i februari 2027, åtta månader före mandatperiodens slut och utan förklaring, Europeiska rådet tar upp efterträdarfrågan i november med namn som Klaas Knot och Pablo Hernández de Cos i cirkulation
Medan hela styrelsen byts samtidigt och räntespreaden mellan franska och tyska statsobligationer är störst sedan 2011, avgången inför Frankrikes presidentval öppnar för att utgående president Emmanuel Macron får säga till om efterträdaren, endast Wim Duisenberg har tidigare lämnat posten i förtid och då var det kompromissen som löste Frankrike och Tysklands bråk om bankens ledning vid grundandet 1998
Christine Lagarde meddelar att hon lämnar posten som ordförande för Europeiska centralbanken den 7 februari 2027, flera månader innan hennes mandat egentligen löper ut i oktober. Beskedet har även lämnats till Europeiska rådets ordförande António Costa. I ett inlägg på X tackade hon dem som stött henne "under de senaste sju åren" — men gav inget skäl till det tidiga avhoppet.
Spekulationerna om tajmingen har pågått sedan februari, då Financial Times rapporterade att Lagarde övervägde att gå i förtid inför Frankrikes presidentval 2027. Euronews noterade redan då det uppenbara: en avgång i förtid skulle ge Emmanuel Macron, som avgående president, inflytande över valet av efterträdare. ECB bemötte med att Lagarde var "helt fokuserad" på sitt uppdrag och inte fattat något beslut. Så är det alltså inte längre.
Formellt sett är det Europeiska rådet som utser efterträdaren enligt artikel 283 i EU-fördraget, och ledarna beräknas ta upp frågan i november och december. De namn som cirkulerar är Klaas Knot, tidigare nederländsk centralbankschef, och spanjoren Pablo Hernández de Cos. Samtidigt roterar hela styrelsen: Isabel Schnabel lämnar tidigt 2027 för Internationella valutafonden, och chefsekonom Philip Lanes mandat går ut i maj. Ett helt maktskifte i institutionen som styr euroområdets penningpolitik, alltså på en och samma gång.
Fralagan är vilken institution efterträdaren får ta över. ECB befinner sig i en åtstramningscykel och har höjt räntan i både juni och september, med inflationen driven upp av kriget kring Iran. Samtidigt har spreaden mellan franska och tyska tioårsobligationer nyligen nått sin vidaste nivå sedan 2011, driven av oro för de franska statfinanserna — och rädslan för en ny europeisk skuldkris återuppstår med jämna mellanrum. Vem som än utses ärver både räntebanan och skuldberget under den.
Man kan notera att endast en ECB-ordförande tidigare lämnat posten i förtid: Wim Duisenberg, vars avgång var en del av den kompromiss som löste Frankrikes och Tysklands maktkamp om banken vid dess grundande 1998. Nu upprepar sig historien på ett anmärkningsvärt sätt — återigen gäller det en fransk president som vill få sin vilja igenom i Bryssel.
Det större mönstret är värt att uppmärksamma. Elitrotationen mellan ECB, IMF och nationella regeringskanslier är inga nyheter — Lagarde själv har gjort exakt den turen, från fransk finansminister via IMF till ECB. När samma personkrets ständigt cirkulerar mellan posterna som styr européernas penningvärde, och när avgångar synas in mot nationella valkalender, är det lätt att undra vem som egentligen hålls ansvarig gentemot vem. Sannolikt inte vem som helst som betalar räkningen för de räntebeslut och skuldnivåer som nu lämnas i arv.